Öppenhet.

Så kom måndagen och det var dags för skola igen. Ja jag tror inte jag behöver säga mer till dig
som varit här inne och läst tidigare, det blev en rätt tung söndag som ändå lyftes upp av lek med
klasskompis. En klasskompis som gärna ville att krigaren skulle komma dit istället och leka. Då 
krigaren säger att han hellre berättar än får en massa idiotiska frågor, hans egna ord, så sa han
som det var till grabben och då förstod han direkt och kom hit istället. Det är sanna vänner det.
 
 
Det är många som inte tycker om när man skriver om sina barn, eller sig själv för den delen när man 
inte delar med sig av ett glammigt glatt liv utan visar upp det som det faktiskt är. Många gånger 
rosor och blå himmel, men emellanåt är det bara taggarna vi känner och mörka moln som ligger 
över oss.
 
 
Vi dammsuger naturen efter vårtecken som lyser upp våra dagar. Krigaren var hemma hela förra 
veckan, det var inte läge för något annat. Jag och han var också inne två gånger hos psykologen
på habiliteringen, en helt underbar kvinna. Krigarens ord när vi gick ut därifrån första gången 
var, så skönt det var att sitta och prata med henne, hon tog allt så lugnt och ville att jag skulle 
förstå. Hon lyssnade väldigt bra på mig också. Tänk så viktigt det är, att bli sedd och lyssnad på,
och då menar jag riktigt lyssnad på, inte bara för att svara, utan ta in vad som verkligen sägs.
 
 
Det blev många promenader förra veckan för krigaren, och givetvis hade han Simba hack i häl. Mycket 
prat under vägens gång, om hur svårt det är för väldigt många att förstå att man inte kan styra sina 
tankar, att allt bara är ett sammelsur i huvudet, att inte kunna räta ut vilka tankar som är verkliga
och vilka som är falsklarm.
 
 
Vissa vill pigga upp krigaren genom att leka kurragömma.
 
 
Denne goding är en väldigt stor trygghet för krigaren. Han är där krigaren är, det busas och det gosas
omvartannat.
 
 
Jag var nere en sväng vid det stora blå och hämtade lite energi i torsdags när jag lämnat av krigaren
på simskolan med gubben. Klädsim stod på menyn och det gick kanonbra!!
 
 
Vi har varit flera vändor ner till svanen, nu är det tre veckor den har varit här.
 
 
I fredags när vi varit inne på habiliteringen rullade vårdimman in. Det mjukar upp alla konturer och
jag hade lovat krigaren att vi skulle åka ner till havet efteråt så det var bara att vända dit. Det var
råkallt som sjutton, men havet är ändå havet.
 
 
 
Han provade att kasta iväg stenar för att se om han kunde bli kvitt sina rädslor, men det gick inte 
kom han fram till.
 
 
 
 
Det är så många barn som mår dåligt idag. Så många som går vilse och inte får någon hjälp att hitta
rätt. Jag märker själv hur olika vi ser på hur man mår, och hur olika vi hanterar det. 
 
 
Ibland känner man sig helt ensam, orken sinar och tårarna tar över. Bryt ihop och kom igen, starkare 
än någonsin förr, det får man mantra för sig själv. Ställa sig upp och borsta av sig allt och ge sig in
i det igen. Men så viskar en liten röst, jag vill inte bråka mer. Tyvärr kan man inte lyssna på den rösten
hur gärna man än vill, för krigaren behöver sin protes, och det går inte smidigt just nu kan jag säga, han
behöver komma iväg till skolan och de måste förstå vad han behöver, han behöver en ny arbetsstol och 
det bara måste gå och fixa en.
 
 
 
 
Grannens godingar var på ett strålande humör igår.
 
 
Idag har vi varit i skolan, jag och krigaren. Det var en tuff morgon med mycket känslor som åkte
kors och tvärs. Vi kom iväg och han var så rädd, om jag bara kunde tagit bort lite av rädslorna.
 
Han ville tala om för klassen att han var orolig och rädd i skolan, att det var därför jag var med,
återigen för att slippa idiotiska frågor, som han sa. Han tycker det är lättare att tala om hur det är
och på det sättet slippa att alla frågar om igen samma sak. Idag fixade han inte det, men vi tar det
senare i veckan.
 
 
 
Han vågade vara på lektionen. Jag såg hur han andades och hur han jobbade med att inte släppa fram
gråten, för den låg där och lurade hela tiden. När första lektionen var slut så brast det. Vi tog en liten
promenad men jag märkte att han hade kört slut på sina krafter bara genom att ta sig till skolan och 
klara av första lektionen så vi vände hem när de andra gick in. 
 
 
Han tyckte att han hade misslyckats, att han var kass som inte orkade stanna. Jag peppade honom 
med att se det på ett annat sätt. Han hade klarat att gå till skolan och fixat första lektionen, inte att
tänka på att han fick åka hem, det är en jäkla skillnad på hur man ser det.
 
 
 Imorgon ska gubben följa med honom, jag ska gå på begravning. En granne som jag var rätt mycket 
hos när jag var liten och som även har funnits där när mina grabbar växt upp. 
 
 
Jag trodde krigaren skulle ha mer frågor om det, men det var enkelt och lätt att prata om. 
 
 
Himlen bar många olika skepnader ikväll och som final drog den på sin vackraste röda färg. Nu ska jag 
stänga av världen tillsammans med boken jag just nu läser: Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr.
 
Önskar er en fin fortsättning på veckan!

Till sist: It is during our darkest moments that we must focus to see the light!
 
Kramen
Pia

Kommentarer :

#1: Pernilla

Hoppas verkligen att han kommer förbi den tröskel som står ivägen med sina rädslor. Kanske blir det bättre i morgon när pappa är med. Ibland lossnar det bara och det hoppas jag det gör.
/P

skriven
#2: Floweroffame

Tycker det är starkt att krigaren gick dit och klarade det så långt. Det är de små stegen som gäller. Så vacker röd himmel. Hoppas det blir en fin begravning. Kram Pernilla

skriven
#3: Susanne

Det gör så ont i hjärtat av att läsa om allt han går igenom.
Många stora varma kramar till er <3

skriven
#4: Susanne

Jag inte vet hur ni har det då och vad ni känner....men visst hade detta varit något för L :)
racingrascals.se

Kramar

Svar: Åh, var inne och tittade och JA, det hade definitivt varit något för krigaren :) Jag ska nominera honom direkt! Tack fina du för tipset!!!Kramen
Bjaeren

skriven
#5: Linda / CandyGirl

jepp.. man måste försöka se det från rätt sida... halvfullt eller halvtomt. Ett steg i taget - och några bak - så går det bra ska du se...

skriven
#6: Melody and M.E

Kära du, jag läser varenda inlägg här i din blogg och jag tycker det är så fantastiskt bra och fint att du kan och orkar dela med dig av krigarens värld och er kamp. Han har gått igenom ett stort trauma och det är inte konstigt att han reagerar som han gör. Jag är så glad för er skull att ni har fått kontakt med en bra psykolog som han känner förtroende för och även om det kommer att ta sin tid, så kommer det att bli bra. Det gäller att fokusera på det som han lyckas med och inte misslyckandena! Mitt barnbarn ringde mig igår och var ledsen för att han misslyckats med ett prov som skulle flytta upp honom till den "bästa gruppen" som han sa. Jag misslyckade med fem procent, sa han besviken. Nej, sa jag, du lyckades med 95 procent och det är en himla skillnad!
Ja, mormor det har du ju rätt i, sa han och där upphörde tårarna! Jag vet att du är en helt underbar och klok mamma och ger Krigaren de bästa förutsättningarna för att lyckas!
Det kommer att gå bra, även om det tar lång tid och ni får gå varligt fram! Även en krigare måste få ta hand om sina rädslor och övervinna dem i sin egen takt!
Stor kram M.E

skriven
#7: Hannis

Jag tror på öppenhet.
För att visa att vi är inte ensamma, att det är okej att ha kamper, att vi alla har det på olika sätt.
Det tillrättalagda, allt är så perfekt, det kan jag inte identifiera mig med. Så har jag lite svårt att tro på det också...

Krigaren alltså. Vilken "match" han går nu.
Hans mod är så stort. Även om jag önskar att både han och du slapp gå igenom allt så är jag glad för kraften ni plockar fram. Och öppenheten.

Kram som 17 från mig!

skriven

Kommentera inlägget här :