Vad hände där.

Vi har redan hunnit springa några dagar in i oktober, dagarna rinner verkligen iväg. I tisdags var i på sjukhuset igen, denna gång för att träffa krigarens läkare. Såret läker fantastiskt bra, det är verkligen inte mycket kvar!!! Underbart! Dock smolkades glädjen rätt rejält när han konstaterat att krigaren måste iväg till IMRA, Immunologiska och reumatoida avdelningen för att göra en utredning. Han är orolig att krigarens kropp hatar sig själv om man kan uttrycka sig så. Vi ska även en sväng om hud för att även där göra en snabb utredning.
 
Bilden är gammal
 
Ja vad ska man säga. Han konstaterade även att stumpen måste öppnas igen men först skulle vi göra ett akut ultraljud. Så akut blev det ju inte för vi skulle väntat i 7 timmar och det kändes inte vidare intressant. Så jag och krigaren åkte upp igår igen. Då får vi äran att träffa en av de där läkarna som inte kommit rätt om man säger så. Han var plump och hade svårt för att se något genom ärrvävnaden. Han tog inte en enda bild utan bara gav upp. Där var de fyra timmarna åt skogen.
Krigaren tycker det är jäkligt jobbigt att de ska öppna stumpen igen, men när han frågade läkaren om det inte gick att fixa det utan operation så var svaret, nej, det är helt omöjligt. Och alla vill ju att han ska komma upp på protesen igen så fort det bara går, därför hoppas jag inte att de drar ut på det nu. 
 
 
Jag förstår ju också att det blir komplikationer när de inte kan sy ihop honom utan bara får använda vakuumbehandling. 
Så igår när vi kommit hem och jag hade varit ute med pälsbollen så gick luften ur mig. Vad hände där? Jag var tröttare än ett pensionärshem och kroppen kändes som en stor lerklump, allt gick i ultrarapid. 
Det var bara att strunta i allt och följa minsta motståndets lag. Läggdags redan klockan åtta för både mig och krigaren, vi sov båda innan klockan var halv nio. Det tillhör inte vanligheterna kan jag säga.
 
 
Jag stack ner en snabb sväng till havet tidigare på kvällen även om kroppen protesterade. Det var kallt som tusan men skönt att få låta tårarna rinna och bara vara med sig själv en stund.
Idag är det bättre, fortfarande trött men nya krafter är på väg ;)
 
I måndags hade vi en liten hastigt påkommen fikaträff med AmpisLiv, en förening som vi dragit igång för amputerade och deras närstående. Så jäkla härligt med dessa positiva människor, alla med olika livsöden. Att det blev så hastigt påkommet var att två journalister från Norge, de gör Livsgledje, Momentums tidning. Momentum är en brukarförening i Norge för amputerade och vi har ett nära samarbete så de ville skriva om vår uppstart av föreningen som de är del i. Vad jag inte visste var att de ville göra ett litet eget reportage om mig, de har en egen spalt där de ställer ett gäng frågor till någon som de tycker är en förebild. Lite jobbigt när fokuset ställdes bara på mig, jobbigt så till vida att jag inte är helt bekväm med att sticka ut. Jag gör ju bara vad varje förälder i min situation hade gjort. Tusen tack ni som tittade dit! Nästa gång får vi ha lite bättre framförhållning :)
 
 
Nu väntar sängen och jag får väl se om jag får plats....
 
 
Dessa två har redan gått och lagt sig ;)
 
Önskar er en fortsatt härlig vecka!!!

Till sist: Courage is nothing more than taking one step more than you think you can.
 
Kramen Pia <3 

Kommentarer :

#1: Hannis

Jag är inte förvånad att det var just dig dom ville prata lite extra med.
Med ditt engagemang så skiner det ett speciellt ljus runt dig vet du.

Stor kram från mig och pälsbollen

Svar: Tack Hannis 🙏 Tänk, det va precis va fotografen sa 💞Kram till er båda ❤
Bjaeren

skriven
#2: Benny

Kämpa på! Kram (från gränsen mellan Polen och Tjeckien)!

Svar: Kram ❤
Bjaeren

skriven

Kommentera inlägget här :