Upp och ner, upp och ner

Ja, så funkar livet, det är upp och det är ner, i en ständig rörelse. Jag skriver inte här på bloggen när jag är där nere, risken är att man drar upp sådant som inte ska vara för alla. Då skriver jag i min egen dagbok, den får allt det där som behöver ut. När jag skriver så släpper jag det lättare har jag upptäckt, skönt när man hittar sitt sätt att hantera livet.
 
 
Jag behöver dra tillbaka till det förr förra inlägget jag gjorde. Till ett stycke där jag talade om att jag blev intervjuad för tidningen Livsglede som ges ut av Momentum, en förening för amputerade och deras närstående i Norge. "Jag gör ju bara vad varje förälder i min situation hade gjort". Så löd meningen. Jag har fått en del respons på den, och ja, jag inser ju visst att alla föräldrar inte orkar, och jag ser absolut inte ner eller nåt på dem för det. Orden är mina och de är utifrån hur jag ser på mig själv som förälder, inte hur jag ser på andra. Alla har ju sina referenser och utifrån dem så gör man ju sitt allra bästa. 
Jag vänder det såhär istället denna gången, jag gör vad jag känner att jag kan för att skapa en förändring, och då hoppas jag ju givetvis att det ska ge ringar på vattnet och även skapa förändring för de som inte orkar ta krigen.
 
 
Jag vill även tacka för era goa kommentarer, meddelanden, mail och ja på de sätt ni hör av er. Det är så härligt att ni uppskattar bloggen. Det är ett bra sätt att förmedla tankar och funderingar, givetvis att ni får dela vår vardag också. 
Något som jag alltid blir förundrad över är hur olika vi läser och tar in. Vad det är som gör att vissa läser det på ett sätt och andra på ett helt annat. Det är spännande det där. Är det vår egen sinnesstämning som påverkar hur vi tar in det, eller är det orden som förtrollar oss. 
Många tyckte mitt förra inlägg lät hoppfullt, och ja, det vill jag ju att det ska vara. För visst är det små droppar just nu som får mitt glas att rinna över. Men jag försöker ju se till att det finns plats även för de där små dropparna så jag inte åker ner för långt.
 
 
Visst är det så att man knockas men det gäller att jäkligt fort ställa sig upp igen och borsta av den där skiten och gå vidare. I söndags när jag skrev förra inlägget så var jag förhoppningsfull. Jag hoppades så att jag skulle få ett snabbt besked om när vi skulle till IMRA och hud. Att vi skulle få veta allt runt operationen på stumpen, datum, tid osv. Innan man ger sig in i det igen så har man ju en dröm, en dröm om att det äntligen ska flyta på, att man ska få de där svaren man vill. Kanske inte de bästa svaren, men ändå svar. 
 
 
I måndags gick jag in med de förhoppningarna. När de så fullkomligt grusas att det känns som att allt hopp är ute, ja det är då jag hade velat ha mer plats i mitt glas. När det så är lite knackligt här med hemundervisningen så räckte det för att åka rakt ner igen. Pälsbollen fick följa med på en långpromenad där tårarna fick flöda fritt, och jag fick vrålat ur mig all frustration. Nej det är lugnt för Zacco, han är van vid det här laget. Han kan skilja på när jag morrar på honom och när jag vrålar för egen del. Han bara tittar på mig med sina underbara ögon som säger, jag är här matte, alltid.
 
 
Ja ni ser ju att jag har honom vid min sida, alltid. 
 
Vad hände då? Jo, IMRA ansåg inte att de kunde hjälpa ortopeden att få fram några svar. Utan att ha träffat krigaren eller tagit ett enda prov så sa de bara att de inte trodde att det va de som skulle utreda honom. Hud kunde inte ringa upp förrän onsdag, idag alltså. Jag avslutade måndagen i ett sådär skick. Satte mig och började bena i vad mina nästa drag skulle bli. Jagade tag på ortopeden och bad att läkaren skulle ringa mig och funderade på hur jag skulle lägga upp ett samtal med krigarens lärare. 
 
 
 
Jag börjde gårdagen med ett superbra samtal med läraren och hon såg också vad som blivit fel. Hon hade gått in i den ack så lätta fällan att ömka krigaren och då är ju vägen fri för min käre mister. Det var så skönt att fått prata och reda ut vad som gått fel. När vi tog lunch igår så sa han att det var första dagen på länge som vi har haft riktig skola mamma. Check på den!
Och när så läkaren ringde igår, inte krigarens ordinarie utan den fina tjejen som stod jämte när vi var där förra veckan och blev den som plötsligt skulle fixa remisser osv, då kunde hon inte svara på en enda av mina frågor. Hon kunde bara meddela att hon skickat en ny remiss och denna gången till allergologen. Det var dit IMRA tipsat henne om att skicka krigaren. Vi avslutade samtalet rörande eniga om att den ordinarie läkaren får ringa upp mig för att reda ut vad som ska hända nu.
 
 
Så idag tar vi ett nytt tag, borstar av oss och ser till att det finns plats i glaset igen. Tänk när det är halvfullt, himmel så skönt.
Tack om du har orkat dig igenom detta lite längre och även tyngre inlägget. 
 
Min morot just nu är helgen. En helg med mina systrar i olika konstellationer. Så jäkla härligt det ska bli!
 
Önskar er en riktigt fin onsdag!
 
Till sist: Impossible is just an opinion!
 
Kramen
Pia

Kommentera inlägget här :