Så har vi tagit oss igenom vecka tre. Jag skulle ljuga om jag säger att det inte har tagit på
krafterna att sitta här hemma med krigaren, det tar på hans krafter också, givetvis. Men
hur jag än vänder på det så är det ju jag som ska peppa honom, till att träna, till att tycka
att allt är okej när han tycker allt är skit, att våga åka iväg och se att det löser sig.
Vi har många och långa diskussioner om allt och inget. Han är helt plötsligt livrädd här hemma när
han inte ser mig. Att gå en snabbsväng med Zacco är inte att tala om, han blir helt förstörd. Men
så är han en makalös krigare, otrolig på att sätta ord på sina känslor. Han är rädd för han kan inte
springa ut och efter mig om det skulle vara något. Han känner att han sitter övergiven och rädd och
det är inte tal om att ha den känslan. Därför så får Zacco gå små rundor i trädgården i sin inhägnad
och göra sina behov. Sedan tar jag längre rundor när gubben kommer hem eller om någon annan
är här. Då är det en lättnad både för mig och honom.
Idag kom jag och Zacco ut på en sväng mitt på dagen. Det var grått och råkallt men så underbart
att komma ut en liten sväng.
Jag glömde kameran hemma så det fick duga med mobilen.
Än sitter färgerna i och vi tar tillvara varje stund.
Jag bara älskar denna tiden, det tunnar ut bland golfarna och vi får banan för oss själva.
Idag och igår har vi pratat mycket om skolan. Att vi ska åka dit och hälsa på nästa tisdag. Först ska
vi till läkaren på måndag och se vad han säger. Men när vi pratar om skolan så är det en stor oro
från krigarens sida. Har de fixat rampen så han komme in först och främst, vad ska de andra säga,
vad ska han hitta på under rasterna osv. Oron för att inte komma in och väl inne fram, den var jag
tvungen att ta tag i. Så jag ringde skolinspektionen igår och frågade vem som bar ansvaret i skolan
att det var anpassat för någon med funktionshinder, eller funktionsvariation som det numer heter,
lite kul grej det där som jag får återkomma till i ett annat inlägg. Jo det visade sig vara rektorn, som
jag redan gissat och de var väldigt intresserade över varför jag ringde, och varifrån jag ringde. De
ville gärna ha en återkoppling också för att höra vad som hade hänt.
Jag mailade rektorn då hon inte var på plats igår, ett rätt tydligt mail om man säger så. Hon ringde på
morgonen idag och var len som bara den. Hon var inte plats men hade kollat upp och rampen skulle
vara fixad. Dörren? Oj, vad är det med dörren? Jo, han kommer upp från sidan vid dörrhandtaget
och dörren ska öppnas bortåt på en avsats som bara rymmer dörren..... Nej den kan vi inte göra
något åt. Hur ska han då komma in? Ja det är säkert någon som står och håller dörren för honom....
Jo, det kan hända, men jag hade föredragit och även han själv om han kunde klara sig själv.
När jag påtalade om att jag skulle gå runt med krigaren och kolla hur det såg ut för honom på
tisdag så ville hon prompt vara med, helst vaktmästaren också. Hoppsan, plötsligt så är de intresserade
av att ordna det för honom. Hon visste ju inte att han skulle opereras... Nej, vad har det för betydelse,
han kunde ju kommit i rullstol vilken dag som helst om han inte kunde använda bonusfoten.... Nja
de visste ju inte vilket klassrum de skulle ha.... men de har ju haft samma sedan de kom tillbaka
efter sommarlovet.... När jag frågade om hon inte tyckte att de skött det hela dåligt så var hon ju
faktiskt tvungen att hålla med.
Vi avslutade samtalet med att jag ska ringa på måndag och tala om när vi kommer på tisdag, och då
skulle vi inte hitta några problem sa hon. Jag hoppas innerligt att hon har rätt!
Nu väntar krigaren på Idol, och under tiden spelar han FIFA med Nikke som kommit hem över
helgen. Att sitta här och höra hur de vrålar, skrattar och morrar är underbart <3
Imorgon så blir det sko/kängeinköp. Krigaren vill inte följa med så jag får lösa det på egen hand :)
Man kan ju skicka bilder på det man tror funkar ;)
Önskar er en riktigt härlig helg!!!
Till sist: Everything has beauty, but not everyone sees it!
Kramen
