Tiden bara går...

Ja just nu känns det som om tiden bara går. Vi är redan inne i mitten av september och i ärlighetens namn vet jag knappt hur vi kom dit. Det känns som om vi lever i en slags bubbla, och den bubblan har vi levt i i snart ett år! Ett år! Vissa dagar känns det som om det alltid har varit så och ibland kan man förnimma att det har gått mycket fortare. Men ändock ett helt år. Vi människor är otroligt anpassningsbara, både på det bra och det dåliga sättet. 
 
 
I detta fallet så är det på det bra sättet känner jag. Hade inte jag och krigaren anpassat oss till att sitta här hemma tillsammans dag ut och dag in så hade det varit ett långt och tufft år. Men jag tycker vi har klarat det bra. Visst har vi haft ups and downs, det kan man ju inte undvika, men på det stora hela så har vi fixat det bra. 
 
Jag har inte skrivit vare sig här på fb eller insta på ett bra tag. Orken tog liksom slut, magkatarren kom på posten och nu har vi blivit invaderade av en förkylning som heter duga, men det är ju övergående. Krigaren har nästan kommit ur den medans jag är mitt upp i den. 
 
Det blir alltid mycket Tack kan nån tycka från min sida, men jag är så oändligt tacksam för alla er som bryr sig och hör av sig på det ena eller andra sättet och undrar hur det går med krigaren. Så återigen vill jag Tacka er var och en med en stor Kram <3 Ett speciellt tack denna gång går till Carina som dök upp här med både choklad och gott bröd, och en liten extra bonus. Jag blev alldeles varm när hon kom och även krigaren, då han aldrig träffat henne tidigare och ändå upplevde att hon kände honom. Tusen Tack fina du <3
 
 
Det går rätt tungt nu för krigaren. De vet inte riktigt vad de ska göra med benen och alla miljoner trådstumpar där cirkulerar inne, så just nu lever vi återigen i ovisshetens land. Det där förtärande landet där man inte har några svar och hjärnspökena ställer till det. Man får hela tiden påmnina sig att vara här och nu, för vi kan inte se längre fram. Såret på benet läker så sakta. Nu blir det nog utan vakuumbehandling för granulationsvävnaden, fint ord väl, det är det vi har under hudlagren, växer högre än huden så de vet inte om de måste skära ner den så det kan läka lättare. Lite komplicerat det där om ni frågar mig, att en behandling som ska hjälpa till att läka, hjälper så bra att det går åt fel håll. Ja, vi får se på måndag vad de säger.
 
 
 
Så vi tar en dag i taget, ibland en halv dag. Man springer gärna långt fram i tanken men får hejda sig och försöka vara här och nu.
 
Och visst har jag smitit hemifrån några gånger. Jag har varit på jubileumsfest för vår förskola, med personalen och deras respektive. En supermysig kväll, verkligen. Vi är lyckligt lottade som har världens bästa personal!!
 
 
Vi hade dessutom en sjujäkla tur med vädret ;) Regnet öste ner både före och efter vi hade kört tävlingarna utomhus. Ja ni ser här ovan hur molnen lurade på oss.
Med samma personal var vi iväg på Karlsbergs gård i Sibbarp och hade en planeringsdag. Lika mysigt det.
 
Jag är dessutom lyckligt lottad med att ha supergoa vänner runt mig som ser till att det blir aw och meditation. Det är en stor lycka att ha alla dessa underbara människor runt mig <3 Och då inte minst min familj, både min närmaste och mina systrar och föräldrar. Jag vet inte vad jag hade gjort utan er <3 
 
 
Jag har ju också fått helt nya vänner. De bor grannar här ett tag med oss. Jag är verkligen ingen hästmänniska men jag tycker det är vackra djur. Just dessa tre har helt olika personligheter och vi har fått en härlig kontakt. Det kan ju ha lite att göra med att jag nästan alltid har nåt gott i fickan när vi passerar dem ;) Morötter står väldigt högt på listan. Spana in liraren till höger på bilden :D
 
 
Jag älskar dessa solarna som lyser upp vår promenad.
 
 
Just promenaderna med pälsbollen är en stor källa till att ladda energi. När vi får strosa i lugn och ro och bara kan ta in allt som naturen bjuder på.
 
 
Den 5e september så hade jag förmånen att få gå på två föreläsningar med Micke Gunnarsson. En trio av, Krickelin och hennes man Jonas och Lisa Burenius tillsammans med Vagabondshoes, satsat på att göra Varberg lite mjukare. En fantastisk satsning och idé.
Den första föreläsningen var för kommunens 5e klassare och jag åkte in med krigaren. Jag är väldigt glad att jag gjorde det ur flera vinklar. Den ena att jag fick lyssna på föreläsningen, helt makalöst hur Micke kunde fånga de flesta som var där. Den andra för Arena Varberg inte inkluderar de som sitter i rullstol. Visst fanns det hiss i anslutning till trappan osv men nere på parkett där de flesta satt fick man inte sitta i rullstol pga brandföreskrifterna. Nej vi fick sitta högst upp på läktaren vid dörren. Hade han åkt in med sina klasskompisar hade han inte fått sitta med dem utan själv med en vuxen från skolan. Nu skulle man kunna tro att denna byggnad är supergammal då man bör inkludera alla idag, men den är bara 14 år och då känns det lite märkligt.
 
Men bortsett från det var det en fantastisk föreläsning. På kvällen var alla föräldrar och andra viktiga vuxna inbjudna att gå och lyssna. Temat för hela dagen var hur vi skall komma närmare varandra, vuxna - barn i en tidsålder där allt går så fort och oftast digitalt. Att hänga med och vara intresserade av vad våra barn gör istället för att försöka få dem att trampa i våra egna fotspår. Vi vet ju inget om vägen de ska gå. Vi kan ju bara finnas där vid deras sida och erbjuda en hand längs vägen.
 
 
Det är så viktigt att påminna sig om att de bara är här till låns ett kort tag, och just när vi har dem så får vi bara se till att lägga grunden. En grund de kan stå stadigt på när det blåser, för blåsa lär det göra så är livet. 
 
Just nu bor jag och krigaren i en härlig liten röra. Jag har flyttat mitt kontor till hans rum och han bor lite överallt i huset just nu, eller iaf hans grejer.
Saken är den att han ska få ett nytt rum, mitt gamla kontor som ska slås ihop med Nikkes gamla rum som bara står och inte används, ja mer än när han och Sara tittar ner. Så nu är mitt kontor flyttat och snart ska vi ge oss på att tömma Nikkes rum också, förkylningen kom emellan kan man väl säga ;)
Man måste ha något att se fram emot, jag känner att krigaren behövde något att verkligen se fram emot och planera när allt annat är upp och ned.
 
 
Oj, det blev ett långt inlägg det här. Har du orkat hit så tackar jag för att du läst <3
 
När väl skrivkrampen släpper och huvudet går igång så går det knappt att stoppa. Men risken är att det lyser igenom en bitterhet när man är trött och slutkörd och jag känner att jag snubblar på gränsen.
 
Nu vill jag önska dig en fortsatt härlig helg!
 
 
Så till sist: When life changes to be more difficult, change yourself to be stronger!
 
Kramen
Pia

Nya lärdomar

Jo jag vet att sommaren inte är slut, men jag kände ändå att jag ville summera vad jag har tagit med 
mig från denna sommaren, som verkligen inte varit någon vanlig sommar för vår del.
 
 
Men först så tänkte jag bara lite kort tala om hur läget är med krigaren. Han är ju lite tillbaka till gå med vakuumpump och omläggningar. Fast från i onsdags testar han en Pico, den minsta av vakuumpumparna, och på måndag så ska de utröna ifall den funkar för honom. Som läget är just nu så vill de låta hans kropp få vila. De har tagit bort antibiotikan och de gräver inte i såret så han klarar omläggningen med lustgas och lokalbedövning.
Det har gjort jäkligt gott vid honom dessa två veckorna, detta att slippa alla sövningar, tester för att få ihop såret utan något bra resultat. De mätte och jämförde vad som hänt den senaste månaden och det har gått ihop 1 cm! från sidorna. Det är helt underbart, men tänker man på att det är nästan 6 cm kvar, ja då tror jag de flesta av er kan räkna ut att det inte är inte ihop de närmaste månaderna. 
 
 
Ja, vi har tillsammans med läkarna räknat ut att hösten och en bit till är vi helt säkra på att få umgås en gång i veckan. Det ska väl funka, vi slipper iaf åka upp två gånger i veckan som vi har gjort i tre månader nu.
Visst är det tungt för honom att inte få åka till badhuset heller i höst. Han kommer också att ha fortsatt hemundervisning då såret är utsatt och ömtåligt på låret. Han håller också på med en behandling på stumpen med Dermatix för att stärka det hudområde som drogs ihop i höstas i den operationen, den pågår i två månader. Och under den tiden så ska han bara använda linern, inte protesen. 
Ja jag tror ni hajar att vissa dagar är tyngre än andra för honom. Och det får de vara, ibland måste man långt ner för att sedan ta sig upp igen, starkare än innan.
 
 
Så va det det här med rubriken, nya lärdomar. Någonstans har jag hört att man bör lära sig nåt nytt för varje dag. Och det gör vi nog alla om vi bara tänker efter.
När jag satt och tänkte på vad denna sommaren lärt mig, och ja det är många dagar så det blir ju på det sättet många lärdomar, men jag lovar er att jag inte tänker rapa en lång och sömnig lista. Jag flummar lite på ytan bara.
Tacksamhet, jo visst var jag det innan också, men efter denna omgången så lär man sig att vara tacksam för väldigt mycket, ofta för det där man ofta tar för givet. Som att man får sova hemma i sin egen säng istället för sjukhusets hängmattor.
Att vara i nuet, det har jag verkligen fått lära mig. Och nu kan jag känna att det kan jag verkligen nu.
Att vänta..... jodå, jag har utvecklat det till en konstart t.o.m. Hur man bäst kan slå ihjäl 8 timmar på en stol. Se till att du har en kortlek, en tidning, en bok, mobilen inte att förglömma, handarbete, och konsten att låta tankarna fladdra bort och försvinna, kan man inte det innan så är det ett perfekt tillfälle att träna. Resa i tanken, icke att förväxla med att sitta och planera vad man ska göra, utan allmänt dagdrömma. Då kan du slå ihjäl många timmar.
 
Att inte planera, ja det är ju en punkt som går ihop med att leva i nuet. Men testa att inte kunna planera vad du ska hitta på i tre månader... jo du, det är en lärdom det där. Så fort någon frågar om man ska hitta på något så har svaret blivit: Tja vi kan ju bestämma men jag kan inte säga att jag kan just då. Just denna punkten har varit en av de svåraste för ett kontrollfreak som jag. Men det har gått alldeles utmärkt det också, även om det är mycket jag gärna hade gjort som inte kunnat bli av. 
Sänka förväntningarna, så jäkla svårt alltså. En av de mer kluriga punkterna. Hopp och förväntan, ja de går ju lite hand i hand. Men hoppet får man ju aldrig ge upp, däremot så får man lära sig att sänka förväntningarna så de man sätter upp kanske infrias. Vissa dagar så var det bara ett mål att vi skulle gå upp och ta oss igenom dagen, och då får man inte ha förväntningar på att det ska bli en massa saker gjorda utan man får ta timme för timme och bara vara.
 
 
Ja, listan med lärdomar kan göras hur lång som helst som sagt, tyvärr finns det saker som man lär sig också, som man egentligen helst hade sluppit.
Ensamhet, ja självvald ensamhet är helt fantastiskt tycker jag. Jag har ett stort behov att få vara själv och ladda om och sortera tankar och känslor. Men när natten kommer och man har försökt peppa en krigare hela dagen, trots att det egentligen bara blir tomma ord, den ensamheten är överjävlig. När tårarna rinner och man skulle vilja att någon höll om en och sa att vi löser det, tillsammans fixar vi det. Den lärdomen kan man gärna vara utan. Jag hoppas det är okej med dig Pia, min namne, att jag lägger in din kommentar från ett av mina otaliga inlägg där. En kommentar som helt ärligt var jobbig att läsa, men på ett positivt sätt:
 
Men Pia ... läser och förfasas, läser och vill hjälp, läser och blir ledsen, läser och känner mig maktlös, läser och känner empati. Funderar och funderar på din/er verklighet och för oss som tar det via Facebook och blogg, att vara på distans, att klicka i ett hjärta, att skriva en kommentar kontra att leva i det. Att se det käraste man har lida, att känna vanmakt, att vara stark för det bästa man har. Så mycket energi det kostar och som man som förälder givetvis är beredd att ge. Tänker ofta på dej och hur din verklighet är. Funderar över var och när du får känna dig svag, orkeslös, liten, rädd osv. Att vara med om det ni är, är så långt från vad det flesta av oss behöver uppleva. Jag önskar jag kunde hjälpa, hur i så fall? Med vad? Kram Pia
 
Jag har fått massor med helt underbara hälsningar i olika former, jag är lika tacksam för alla, men denna var så annorlunda, den tog sig hela vägen in i det innersta. Tack än en gång för dina ord Pia <3
 
 
Ja många saker har passerat oss denna sommar. En helt otrolig sommar till att börja med. Soliga dagar, ja, då har vi suttit här inne och spelat eller spanat på film. Underbara mornar, vissa har vi suttit och njutit ute på altanen. Ljuva kvällar, ja har det inte varit för varmt har vi även då varit ute på altanen en sväng.
Enformigt? Så in i den lede, men har man inget alternativ så funkar det riktigt bra det med, det handlar till syvende och sist om inställning. 
 
 
Så min vapendragare då, pälsbollen. Underbare fine Zacco som blivit sju år i sommar. Han har fått lyssna på matte så öronen nästan trillat av. Han har sett tårarna, fått stå ut med mina vrål när jag varit tokigt ilsken. Vissa promenader har gått under tystnad, jag tror han njuter mest av dem ;)
 
Nu har jag plågat er länge nog också, ni som kommit hit ner. Kanske dröjer det inte så länge innan jag är tillbaka här. Jag har skaffat mig en ny liten kompis, en liten dator som jag ska ha för att skriva på och dagens inlägg är premiär med min nye kompis. Tror vi ska trivas riktigt bra tillsammans.
 
 
Jag och krigaren bor där långt uppe till vänster i bilden. Vi är väldigt lyckligt lottade som har dessa omgivningarna runt knuten.
 
Tack för att du läste och...
Till sist: When you come out of the storm, you won´t be the same person who walked in. Thats´s what this storm´s all about.
 
Önskar er en riktigt härlig helg!!
 
Sänder tusen varma Kramar till er <3

Ladda om

Jag blir så rörd över era ord till mig och krigaren, här på bloggen, fb och insta, och givetvis ni som jag träffar eller pratar med. Ni anar inte vad det betyder att få en liten hälsning, även om man vissa dagar inte fixar alla pepp-hälsningar. Det är precis som min kloke krigare säger, de behöver inte säga något jag vet, de kan väl säga något som jag kan hoppas på nu. 
 
 
Och lite så är det för oss alla tror jag. Ibland vill man inte ha tröst och orden att allt kommer att ordna sig. Ibland vill man bara ha någon som säger nu jäkla fixar vi det här. Nu är det ju sällan som verkligheten stämmer överens med boken, men tänk om, drömma kan man ju få göra.
 
 
Drömma om att imorgon när jag vaknar så ser allt helt annorlunda ut.
 
Men nu kan man inte gå omrking och drömma, även om det är skönt ibland. Man kan inte heller stanna nere, även om man får sin golvningar. Nej man får ställa sig upp igen och torka tårarna, bita ihop och fundera ut nästa drag på spelplanen. De första stegen man funderar på efter att man varit nere är ofta hämndlystna och rätt fula, där får man se upp. Låt dem komma och låt dem gå, men det finns alltid något att hitta i dessa funderingar ändå. Det gäller bara att man tar tillvara på det bra och gör sig av med det som inte gagnar en. 
 
 
En snabb sortering så man inte stannar i bitterträsket. Sedan får man lägga upp en ny plan när inte den gamla fungerade, tror jag är på plan V eller nåt nu, får ta till ett annat alfabete när vårt egna tryter. 
Så dagen har ägnats åt planering och strukturering, vilka steg, vilka samtal, vilka mail som ska tas, ringas och skickas. 
Det är bara så tungt att dra själv hela tiden, men det är ingen idé att gräva ner sig i det, det är tillräckligt som det är. Man får bara konstatera faktum, vi är olika och därmed klarar vi olika, inte alltid lika lätt att svälja, men man mår bäst om man klarar det. 
 
 
I den bästa av världar hade jag fått vara lite själv, och vem vet, kanske det kan bli någon dag för det.
Det är ett av mina sätt att ladda om, ensamhet, självvald sådan. Det är helt underbart, för jag har ett rätt stort behov av det, och utan att ta i så har väl min tid ensam varit mikroskopisk det senaste året. Men krigaren har behövt mig och då går det före allt. 
Andra sätt för mig att ladda om är meditation, antingen ensam eller med mina pärlor. Jag är så lycklig att jag mediterat i så många år så jag lätt kan stänga ner, ibland i små stunder, ibland längre. Det är en otrolig tillgång. 
Sedan laddar man givetvis om tillsammans med sin familj och goda vänner. Inte mycket som slår en härlig dag eller kväll, med många skratt och gärna lite go mat och dryck.
 
 
Så jag blåser ut en liten dos med önskningar, inte alla på en gång, lite i taget. Små steg är bäst. Krigaren har det tufft och det börjar kännas av i stora delar av kroppen på honom nu. Nervändarna ligger på ytan om man säger så. Man kan inte peppa med att det blir bra, man kan bara bekräfta att det är ett helvete, men att jag går jämte honom genom det.
Nu har jag de nya planera klara framför mig och det är bara att dra igång en ny vecka. Bring it on!
 
 
Jag önskar er en fortsatt härlig kväll!
 
Till sist: It ain't over until the fat lady sings!!!
 
Kramen på er 💝