Gilla läget.....

Igår fyllde krigaren 10 år! Han var inte så lite stolt nu när det är tvåsiffrigt. Tänk vad olika man ser på sin ålder i de olika faserna i livet. För honom kan det inte gå fort nog framåt, och för en annan får det gärna bromsa upp.
Inte så att jag har ont av att bli gammal, nej inte ett dugg, alternativet är ju klart sämre, men för att man just tycker att det går lite för fort ibland.
 
 
I detta inlägget kommer lite bildfavoriter från året som gått.
 
Han hade kalas för släkten i lördags, och fick som alla tre grabbarna alltid fått, önska favoritkäket. Det kanske inte var vad de andra önskade sig, men han ville ha grön ärtsoppa med bröd :) Ja inte mig emot, jag älskar det och smidigt är det också.
 
Sin födelsedag var han klar över hur han ville att den skulle vara också. Jag och han skulle börja dagen på Hotell Havanna med frukost. Sedan skulle vi åka till Ullared och köpa lite prylar, bla ett PS4 på Netonnet. Det har han längtat efter länge.
Vi slappade på eftermiddagen och startade igång konsollen, läste lite och hade en mysig dag. Han fick ett helt gäng kuddar som jag sytt fodral till av fleeceplädar då jag inte hittade några gosiga färdiga överdrag. Detta till myshörnan i sitt rum.
 
 
Idag hade vi bestämt oss för att åka upp till akuten på DSBUS i Göteborg. En överenskommelse med sekreteraren till krigarens läkare, hon kunde inte påverka mer än hon hade gjort och väntetiden för MR och ultraljud är 3 månader. Åk upp, sa hon, och tala om att ni inte orkar längre så förstår de kanske.
Sagt och gjort, jag och krigaren stack iväg strax efter åtta. Vi skrevs in och kom snabbt som sjutton in på ett rum, men där tog det stopp.
 
 
Det kom så småningom en läkare som undrade vad de kunde göra för krigaren. Vi förklarade att högerbenet gjorde svinont, där skinnet växt fast. Men att även stumpen är jättejobbig, den värker och ger honom blixtsmärtor. Att det gör så ont att han inte kan vara i skolan, än mindre springa och leka.
Okej svarade hon, jag ska gå och kolla om det finns någon ortoped och framför allt kolla om krigarens läkare är på plats.
 
 
Efter två timmar rullade krigaren ut i korridoren för att kolla vart hon tog vägen och även kolla om vi kunde gå ner och köpa varsin fralla. Jo det dröjde ett tag till innnan det kom någon läkare, han opererade och visst fick vi gå ner och käka.
Så vi slapp ur vårt lilla fängelse och åkte ned och tog varsin macka.
 
 
Väl uppe igen fick vi vänta i två timmar till, sedan meddelade de att snart kommer det en läkare, men inte krigarens utan en annan.
Och han kom efter ett tag. Undrade även han vad han kunde göra. Samma svar från oss att det måste hända något nu. Att man måste se till att få iväg en akutremiss till röntgen så det händer något.
Svaret från honom fick mig att gå av på mitten. Han föreslog neuroleptika tillsammans med smärtstillande. Nej svarade jag direkt. Vi blev avrådda det för tre år sedan av en smärtspecialist då det i de flesta fall ger starka biverkningar framför allt på barn. Tja svarade han, då får han väl äta alvedon.
 
 
Tro inte, sa han, att jag inte vill hjälpa er, hade jag kunnat ge dig en spruta så allt försvann hade jag gjort det direkt, men så enkelt är det inte. Jag kan inte bara operera dig akut heller. Nej svarade jag, det trodde vi inte heller, men något måste hända.
Ja sa han, nu har du ju dessa benen, och de ser ut som de gör. Det är dem du ska ha resten av livet och då får man gilla läget med att de inte alltid fungerar. Du har ju en rullstol..... Om allt fungerar och du kan använda protesen är det ju bara en bonus.....  
 
 
Där och då går solen ned för krigaren och något brister i mig. Jag fullkomligt kokar och tankarna åker i 190 km/h. Lugnt får jag ur mig, så kan man ju också se på saken, men så ser inte jag på det. Jag känner att jag inte kan ta striden där och då för krigarens ögon är alldeles tomma. Ramsan jag drar inne i huvudet ska inte skrivas här heller men de flesta haranger fanns med. Jävlars vad arg jag blev.
 
 
Jag svarade honom att jag ville att krigarens läkare skulle ringa mig så snart han hade möjlighet och att vi inte fick ut något mer av detta just nu. Han sa hejdå och gick. Vi plockade ihop våra grejer och gick ut till bilen. När vi satt oss där sa han, varför vill de inte att jag ska kunna vara som alla andra mamma. Vad svarar man på det?
Jo, att de har inte fattat någonting, men att vi ska tamejtusan få dem att fatta, det tar bara lite tid.
 
 
Efter ett långt och som vanligt väldigt klokt samtal på vägen hem så kändes han lite mer uppåt igen. Den här mamman var istället så fylld av gråt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Han vet inte vilket krig jag kommer att få föra, och han ska inte veta det heller, men jag vet vad jag har framför mig återigen. Men det finns ingen annan väg ur detta än seger, så är det bara. Jag kan inte bara gilla läget!
 
 
Men oj vad detta inlägg blev deppigt, fast lite så är livet känner jag och då kan man inte dra på en mask och låtsas att allt är okej. För att deppa ihop lite till så dras jag med ett jäkla knä som inte vill vara med, det har det
inte gjort på snart ett år. Det är bara det att det inte riktigt finns ork att kolla det, men snart ska det bli av.
 
Nu tar vi nya tag för fortsättningen på sportlovet. Vi har inte bokat upp något då det är dagsform som avgör vad som kan ske, oavsett ska jag och krigaren göra det bästa av veckan.
 
 
Önskar er en härlig fortsättning på veckan!!
Till sist: When life puts you in tough situations. Don´t say "Why me", Just say "Try me"!
 
Kramen
Pia
 

En timme längre.

Ljuset är på väg tillbaka! Solen är uppe lite mer än en timme längre nu än vid vintersolståndet.
Det gör en så lycklig att läsa, sakta men säkert går vi åt rätt håll igen.
 
 
Jag längtar till våren, ja så är det faktiskt. Jag är inget fan av kyla och mörker, vare sig det är snö eller ej.
 
 
Jag och krigaren har varit nere vid havet flera gånger i januari. Vissa dagar har det känts som om det är vår
i luften, till att nästa dag vara råare än någonsin. Sant januariväder på västkusten.
 
Just nu så har jag en hel del att göra här hemma. Det är bokslutstider och har man 4 bolag man sköteer
så blir det en del att pyssla med vid denna tiden, men det är härligt!
 
 
Bilderna på havet är dagen efter stormen drog in här.
 
Något som drar ner dagarna är att krigaren har fått jäkligt ont i sitt s.k. långa ben. Han har stora transplanterade
områden på låret där, och det har växt fast i skelettet. Så nu börjar en ny resa med operationer för att
lossa det och även få till extra hud att lappa ihop det med.
 
 
Det skapar mycket oro hos honom men vi tar en dag i taget. Först ska det göras en MR och det var
inte lätt för dem att knö in en tid där. Vi får se till veckan hur de har lyckats.
Men innan allt det där ska vi nog hinna fira hans första tvåsiffriga födelsedag!!
 
 
Jag har också suttit mycket med Marit på RTP för att sy ihop ansökan för vårt coach-projekt för amputerade.
Det är superspännande att vara med på denna resan.
 
 
Det blir såklart många och härliga promenader med pälsbollen, eller ja ibland alla tre pälsbollarna. Kajsa har
plötsligt fått för sig att följa med på våra promenader. Det är både bra och dåligt, då hon inte har full koll
på att hänga med oss, och inte hittar hem lite längre ifrån ännu.
 
 
Denna morgonen var alldeles extra magisk.
 
 
Något som är lite för tidigt är Tibasten.
 
 
Den blommar redan, visserligen brukar den vara tidig, men såhär tidig.
 
 
Dimman har legat över oss flera dagar. I helgen gick jag och krigaren promenaden runt Subbe fyr och
det var rått och grått, men härligt ändå.
 
 
 
Krigaren såg svampen på trädet och tycket det såg ut som en vallmo eller en ros.
 
 
 
 
Vi var imponerade över dessa två som kom från bastun och gick ut för att bada, och det gjorde de också,
snabbt iofs, men de badade.
 
 
Krigaren klättrade som vanligt på båten en stund innan vi gick upp till läkaren.
 
 
 
Jag tog en sväng till Strömma damm och njöt av allt vatten som forsade och for. Där är så mysigt att
gå och kika.
 
Var rädda om varandra!!
 
Till sist: Forget the risk and take the fall. If it´s what you want then its worth it all!
 
Kramen
Pia

Välkommen 2017!

Hopp och hej, redan en vecka har gått på 2017. En riktigt God Fortsättning till er som fortfarande tittar in här.
Uppdateringarna är verkligen inte på topp, men jag är här, tro det eller ej.
 
December gick undan må jag säga. Massor med nya projekt, två väldigt stora och några mindre.
 
 
De två stora är ett projekt för amputerade i Personskadeförbundet RTP. Vi sitter och jobbar med en ansökan för att starta ett coachprojekt för nyamputerade, det är såå spännande. Det andra är att jag gått in i styrelsen för en ekonomisk förening, en förskola, där jag ska ha hand om ekonomi och löner. Det är en hel del att ta tag i, det vill jag lova, men jag tycker det är kul.
 
 
Som ni vet så har ju Bounty och Zacco blivit föräldrar. Här är de små liven inte gamla.
 
 
Så var vi ner och hälsade på dem igår, och wow vilken fart det var på dem :) Ända tills batteriet tog slut, då ramlade de i en hög och somnade <3 Sötnötar!
 
 
Krigaren var helt såld på dem, fast inte på deras små vassa tänder förstås :D
 
 
Innan i december så har vi pysslat och myst också, såklart! Krigaren slet med sin grantomte alldeles själv. Han sågade så han var helt slut. Jag fuskade med motorsåg ;) Ni ser hans tomte till höger i översta bilden.
 
 
 
Kajsa tyckte det var en läskig filur.
 
 
Naturens magi *
 
 
Vi var även på tomtemys på Fraxens i Gällared hos sys m gubbe. En supermysig eftermiddag med grillad korv, granhämtning för dem som ville det, tomtens koja osv. Tack för att ni håller kvar vid denna tradition <3
 
 
En av årets favoriter tog jag på tomtemyset.
 
 
Det ligger så fint precis utmed Ätran.
 
 
Vissa dagar har gått i rosa medans andra...
 
 
..har gått i guld.
 
 
Månen har vandrat sin ban, över tall och gran.
 
 
 
Det har varit simskoleavslutning för krigaren. Han klippte 5 km-märket för hösten och var superstolt, med all rätta!
 
 
Vissa dagar har det mesta känns dimmigt.
 
 
Medans andra har lyst betydligt klarare <3 Julafton hade vi två gånger om här då Mikael och Ida firade själva julafton i Trosa, dubbelt mys med andra ord!
 
 
 
Annandagen firades i Kopparrör, men min kamera glömdes nästan helt bort i år :( Lite bilder fick jag knäppt iaf :)
Tack Bea och Tobbe för att ni står ut med invasionen varje år <3
 
 
På jullovet har det blivit en del pokemonletande. Men just här fotar krigaren havet, kan undra vad han har fått det  ifrån ;)
 
 
Så även här, och det är bra att ha lite stöd ibland.
 
 
 
 
 
 
 
Det har busats en hel del också.
 
 
 
Kajsa tar skydd i stolen när leken blir för häftig.
 
 
Zacco gillar att busa med grannen, Amber. Det verkar som om det är ömsesidigt ;)
 
 
Sista dagen på 2016, en vacker stängel står vid vägkanten. Den visar att det finns vackerhet i allt. Naturen är
så förunderlig, den vet att det är vackert att vissna ned för att nästa år stå i blom igen.
 
 
Ibland känns vägen lång och tråkig. Sjung en liten stump när du vandrar så går det snabbare. Lite som livet,
ibland bara matar det på, men om man drar fram ett leende och ger sig ut i naturen så blir det ett härligt
avbrott.
 
 
Eller som krigaren, klappa en fin katt du träffar när du är ute och går.
 
 
Köp dig en vacker blombukett, bara för att! Just denna vackra fick jag av min goa granne <3
 
 
 
Jag och krigaren har minsann varit kulturella på jullovet också och besökt Varbergs Fästning. Där fick han snällt sätta sig i skolbänken igen :)
 
 
Sjävklart tog vi en sväng utmed havet också.
 
 
Rätt ensamma i Spöökitetsparken.
 
 
 
 
Morgonljus <3
 
 
 
Sedan plötsligt stod hon där, blommor i håret och bara axlar, -10 ute och snål vind.
 
 
Nu avslutar jag det första inlägget detta året. Jag önskar att ni, precis som solen här när den går upp, ska skina som en ljuspelare under detta år!
 
Tack för att ni tittade in!
 
Just det, höll ju på att glömma till sist:
We can only be what we give ourselves the power to be!
 
Kramen
Pia