Oj, det var väldigt annorlunda det här. Plötsligt fick jag en ingivelse att skriva igen.
Det har flutit mycket vatten, eller rättare sagt forsat, under broarna sedan jag skrev sist.
Inlägget blir inte sig likt de andra då jag inte har prioriterat att sitta och redigera bilderna.
Många har frågat och undrat vad det egentligen är som händer med krigaren just nu och jag ska försöka
svara här så gott jag kan.
Som de flesta av er vet så skadade han benen i olyckan som det står om i början av denna bloggen, vänster
underben fick amputeras och höger ben skadades svårt högt på låret ner över knät.
Stora områden blev ihoplappade med transplantat på höger ben och detta har under åren växt fast, ärrvävnad
som satt sig mot skelettet. Rörligheten blev mycket sämre och de bestämde sig för att ta bort den transplanterade delen och dra ihop benet. Utlåtandet från plastikkirurgen förra året var att de skulle sätta in
ballonger för att utvidga huden ytterligare, men så bestämdes det att det inte behövdes.
Krigaren gjorde ju en operation i november då de kortade stumpen och tog bort knutor. Efter den operationen fick han rosfeber och det tog tre månader för stumpen att läka.
Den 23 april så gjorde de höger benet. Första veckan såg allt nästan för bra ut för att vara sant. Han var uppe och gick redan andra dagen. Allt verkade gå bättre än bäst, men säg den lycka som varar för evigt.
Veckan efter fick han plötsligt feber och benet gjorde ont. Vi såg att det började läcka i ärret och vi kontaktade
sjukhuset. Det bara ökade och vi fick höra att det var lugnt, det kunde bli så efter en så stor operation. Min magkänsla sa däremot något annat, det kändes inte alls lugnt.
Krigaren fick antibiotika igen, han åt det i tre månader vid förra operationen, och då var det lugnt sa de.
Det slutade inte läcka och vid en omläggning, som vi skött hela tiden själva, så såg jag att stripsen som höll
ihop ärret hade släppt. Då såg jag att ärret öppnat sig. Fasan jag kände då var obeskrivlig.
Men det var lugnt tyckte de på sjukhuset. Vi fortsatte lägga om och åka upp och visa det varje vecka. När det gått tre veckor så bestämde de sig för att sätta en vakuumpump på ärret. Då såg de det jag misstänkt hela tiden, hans kropp stötte bort suturtråden. Han hade fått en sk. främmande kropp reaktion. De skar upp
och plockade så mycket tråd de kunde vid omläggningarna när han var nersövd, tisd och fredag varje vecka.
Detta pågick i 2,5 vecka, sedan så trodde läkaren på att det skulle gå att dra ihop det och sy med en annan tråd. Min magkänsla vrålade nej, men jag försökte att vara positiv.
Efter en vecka så började det gå isär och på midsommardagen så såg jag att tråden strimlat huden och låg
i en snottra i ärret.
Ilska, vanmakt och en oerhörd trötthet föll över mig. Krigaren bröt ihop och ja, det var en midsommar från Mordor. Som tur är så var Nikke och Sara här så vi inte brakade ihop helt.
På måndagen efter midsommar så var vi uppe och visade det för läkare och på tisdagen blev det återigen vakuumpumpen för honom. Såret var nu lika stort som från början.
Så la de om och gick igenom efter mer trådar i fredags, men då var det en annan läkare, hon var även
involverad när den ordinarie var på semester under förra vakuumbehandlingen. Redan då så påtalade hon att plastikkirurgen borde vara inkopplad men det har de inte blivit.
I fredags så sa hon att hon skulle ta upp det igen och denna gång kräva att de involverades.
Ja, det är historian i sin korta version. Varje omläggning när han har åkt upp på operation har vi fått vänta mellan 7-13 timmar varje gång. Det är en väntan som fullkomligt tär en sönder och samman.
Det blir så då de sticker emellan med sådana här saker. Deras planering borde få sig en ordentlig övertitt, har funderat många gånger på att gå upp och hjälpa till för att få flyt på prylarna ;)
Nej, skämt åsido, de gör säkert så gott de kan, men att bara sätta av var fjärde dag till att vänta är rätt tålamodsprövande.
Nu tar det styggt på min tappre krigare. Han har ätit antibiotika i 60 dagar nu och han är trött som få. Magen har börjat tala om att den har fått nog och ja, sommarlov, det får han inget.
Han får inte vistas i solen pga medicinerna och har därför inte fått njuta en enda dag av värmen vi har haft i maj och juni. Han får sitta inne i rullstolen och titta ut på poolen som glittrar lockande, men är helt förbjuden för honom. Jag kan tala om att det känns fullkomligt meningslöst att gå och städa den, och hålla igång reningen när jag redan nu misstänker att jag får tömma den längre fram utan att han har badat en enda gång i år.
Men den finns där som ett hopp för honom. Visserligen har vi pratat idag och han har också börjat inse att det inte blir några bad i år.
Visst ska man ha distans till allt, på sjukhuset möter jag föräldrar som när man ser dem i ögonen har gett upp. De går med en rullstol där det sitter ett barn som har sina mediciner med sig på en stång. Jag förstår att de kommer från canceravdelningen. De vet inte vilken dag de kanske får åka från sjukhuset och inte ha sitt barn med sig hem. Det får ju jag, men jag är rädd att jag snart får hem honom i små bitar. Han börjar bli väldigt trasig och nu får det hända något. Därför har jag idag ringt och talat om att innan krigarens båda läkare går på semester på fredag så ska en plastikkirurg vara involverad och vi ska ha lagt upp planen på transplantation.
Krigarens ordinarie läkare vill nämligen "försöka" med att sätta agraffer, antingen bara agraffer eller agraffer en bit upp på huden med gummiband emellan som man spänner varje dag. Återigen så känner jag att det inte kommer att fungera och då finns ingen av de ordinarie läkarna där. Vi har också förlorat dyrbar tid, tid som kommer att vittra sönder min starke fine krigare.
Allt detta krigande har även tagit på mig. Inte att det är synd om mig, det är inte därför jag skriver det utan jag bara konstaterar det. Jag är så in till benen dödstrött. Känner inte riktigt igen mig själv ärligt talat. Men som läget är så finns inget annat att göra än att fortsätta kriga. Det måste ju ändå få ett slut snart, och det känns som om jag är på sluttampen i mitt krigande nu. Jag satte ner foten så det smällde idag och får fortsätta imorgon gissar jag när krigaren ska upp på omläggning igen.
Ja, oron är stor för honom och när man inte får sommarlov, hur ska man då orka hösten och vintern. Det är min största oro just nu.
Tack ifall du har orkat ta dig ända hit 💖
Jag önskar dig en fortsatt härlig sommar!!!!
Till sist: Man vet inte hur stark man är tills att vara stark är det enda valet man har!!!
Många kramar till er!
Herregud vad ni får gå igenom! Inte konstigt om både din och Linus kropp vrålar nej nej! Och som utomstående kan man bara läsa och försöka förstå....all styrka till er och som du skriver det MÅSTE bli bättre snart. Kramis!