Alla trampar omkring i livet med olika rädslor. Det går givetvis i vågor och vissa gånger går det
högre vågor. Någon är rädd att mista sitt jobb, någon är paniskt rädd för spindlar, någon är rädd
för trånga utrymmen. Innerst inne är jag säker på att vi alla bär på någon rädsla, även om vi inte
vill medge det. Min största rädsla är att mista någon som står mig nära. Jag är inte rädd för spindlar
och trånga utrymmen är heller inget jag fasar för.
Mina tre guldkillar <3 Samlade i soffan som vanligt för att piska varandra i FIFA i lördags.
Varför jag tog upp just rädslor idag är för krigaren är precis proppfull av dem just nu. Han är
rädd för nästan allt. En osäkerhet som smög in med operationen. En sårbarhet av att sitta fast
som han säger, att inte ha möjlghet att rusa iväg som han brukar. Hans största rädsla är att jag
ska försvinna, ja inte som häxan, poff, utan att jag går ut och han inte vet var jag är. Nu säger jag
till för varje steg jag tar här hemma. Är jag tyst för länge om jag tex sitter och läser tidningen och
han inte är i samma rum så kan han ropa mitt namn tio gånger för att säkra sig om att jag är kvar.
Jag har aldrig gjort en endaste tendens att smita iväg, ändå så finns rädslan där hos honom. Vi har
pratat om den och han vet inte varför den finns där. Bara att han känner sig spärrad i sin rullstol.
Att prata om sina rädslor är viktigt, att våga ta fram och titta på dem, fundera på varför de finns där.
När man pratar om det med krigaren så inser man hur mycket man trasslar till det för sig när man
bär på en ryggsäck som alla gör när man kommit över tjugo iaf. Man ser det inte lika enkelt som
ett barn gör. Man lägger in erfarenheter med att si och så var det där och då, men ett barn som
inte har de erfarenheterna, lägger fram sin rädsla utan omslag, ingen bomull runt.
Alla förstår inte heller att andra bär på rädslor. De nonchalerar dem och tycker det är trams. Den som
är rädd känner sig stampad på av sådana människor, mosad. Det är ju en äkta känsla, en naken känsla,
man utlämnar ju något som är väldigt privat egentligen, men som ändå är bra för andra att veta.
Något som är krigarens akillshäl är plåster. Ja man kan ju undra när han mer eller mindre blivit tumlad
sedan fyra år i en cementblandare, och det som han är rädd för är plåster, att ta bort dem. Det gör ont
på ett konstigt sätt säger han. Och jag är villig att hålla med. Så när vi i söndags skulle ha bort alla
plåster på stumpen, dvs 2 stora, 30 x 15 och 38 små strips som satt korsade över hela ärret som är
20 cm, ja då förstår ni att söndagseftermiddagen här inte var den som kommer upp på tioitopplistan.
Man går nästan sönder själv av att behöva driva honom att ta bort alla. Men på måndagen skulle jag
och han till Götet igen och visa ärret för läkaren och då jag vet att han blir tokig när man ska ta bort
plåster så frågade jag om vi fick göra det själva innan vi kom upp. Det gick jättebra, de tipsade mig
om att lägga han i badet så allt löstes upp, iaf lite lättare. Men oj vilken omgång det blev. Vi rasade
ihop helt slut efteråt, en pizza och en film senare sov vi ovaggade.
Vi fick mycket väl godkänt hos läkaren och när vi var klara där åkte vi till nästa sjukhus, Varbergs och
där provade krigaren ut sin kompressionsliner som han ska ha i ca 4 veckor.
Bosse och krigaren skär till linern så den passar på längden.
Efter båda sjukhusbesöken så gick jag ut på en rejäl promenad med Zacco när gubben kom hem.
Just att kunna släppa allt och bara låta tankarna vandra är himmelskt. Efteråt åkte jag till lillsys
och fick en lång och härlig massage. Tack sys <3
Igår var det dags för att hälsa på i skolan. Krigaren var så rädd, orolig för vad de andra skulle säga
när han satt i rullstolen, att de skulle stöta till stumpen, ja listan gjordes lång. Men lugnt och sansat
tog vi oss dit och allt gick så fantastiskt bra. Han är verkligen en krigare! En lärare som har en trea
stod i lärarrummet som ligger jämte krigarens klassrum. Hon stod och lyssnade på när krigaren
berättade själv om hur han upplevde denna resa vi har gjort nu. Hon kom in med tårar i ögonen och
sa, vet du, Du är min nye sanne hjälte <3 Han blev så stolt och glad att han nästan flög resten av
dagen.
Så kom vi till momentet vi också var i skolan för, att kolla så allt funkade för krigaren där. Vi stötte på
patrull det första vi gjorde. Rampen var fixad med lite knep och knåp, men dörren kunde han inte
öppna... Den gick utåt bort ifrån honom och där fanns ingen dörröppnare. Inne funkade allt, de får
byta toa bara nu, killarna får ha den större och tjejerna den mindre så krigaren kan komma dit.
Annars var allt okej, ja förutom vid matsalen där de får bygga om rasterna utanför dörren. De var så
glipiga att han fastnade med hjulet det första han gjorde... Nu är det överlämnat till rektorn så vi får
se vad som händer nu.
Oj, vad det blev långt idag, också :) Ja vad gör vi annars då.... Pluggar med krigaren, går med Zacco
och försöker ta varje dag som den blir.
Framför allt så njuter jag av den helt otroliga hösten så gott jag kan.
Just precis nu i andra ändan av huset sitter krigaren och skypar med sin storebror och lirar
Minecraft tillsammans, snacka om att jag har guldklimpar till söner <3 <3 <3
Och så här ser det ut på altanen just nu. En pälsboll som njuter av hösten i stora drag <3
Avslutar med söndagens underbara solnedgång.
Har du orkat hit ner så vill jag passa på att önska dig en härlig lill lördá!!!
Till sist: It´s not who you are that holds you back, it´s who you think you´re not!!
Kramen
Visst orkade jag hit ner! Jag läser alltid dina inlägg med största intresse! Du skriver och fotograferar så bra, att det känns som att få en liten present varje gång jag läser ett av dina inlägg.
skrivenSå var det där med rädslor! Ja, herre gud så mycket jag är rädd för och det känns som om världen är ondare än någonsin. När det gäller krigaren så tror jag faktiskt att det också är en åldersgrej! Jag har två barnbarn som är ungefär i samma ålder och jösses så mycket de plötsligt är rädda för!
De vågar inte ens gå upp själva på övervåningen och helst ska jag gå före och tända lyset på toan och så vidare…. Och var är mamma och vart ska jag gå och alltid är det något som är läskigt!
En fin fortsättning på veckan till dig!
Kram M.E