Jag vill skriva ett inlägg där jag ler under tiden tangenterna dansar. Ett inlägg där det bara är glädje
och ljus. Där vi pysslar inför stundande advent och bara myser. Där det inte finns några mörka
tankar som lurar, utan fnitter i soffan som lyser mellan raderna istället.
Ett inlägg där jag talar om att krigaren gick iväg till skolan med ett leende, utan ont i magen, där
han också kom hem med hela ansiktet strålande, utan ögonen fulla av rädsla och osäkerhet.
Men jag gör både mig och er besvikna idag också för det där stora mörka tar lite för stor plats
just nu, och tyvärr måste det få ta plats. Inte så att inte de där fnissiga stunderna i soffan finns
för det gör de, men rädslan och osäkerheten finns där också, och numer en ilska, en ilska som
riktar sig mot vuxna som verkligen inte borde få sitta på de platser de gör.
Men just nu känner jag mig som båten därute. Den ligger och guppar och väntar på last. Lasten
har jag redan, jag väntar på att någon ska hämta den så jag kan åka vidare.
I morse så var det samma sak. Krigaren är livrädd för att åka nerför rampen och beskedet om att
det kommer en någon gång nästa vecka TROR de, hjälper inte när man vid sjutiden på morgonen
ska peppa en 8-åring att han fixar det. Han är rädd för allt i sin rullstol. Det enda han vill är att ha
sin protes igen så han kan göra vad han vill.
Så kommer vi till skolan och jag pratar med läraren han har idag. Om rädslan för rampen som har
stor makt i hans liv just nu.
Vi står där och pratar och sedan pratar vi tillsammans med krigaren. Pratar om att vi tar timme för
timme och han kan ringa hem när han känner att det inte funkar. Jag ser hur gärna han vill att det
funkar, men rädslan är större. Då ringer telefonen och en fritidspersonal tar det. Hälsningen kommer
direkt, det är krigarens andra lärare som är på väg till skolan från facket där hon är annars denna
dagen. Hon ska ha ett samtal med krigaren om en plan för nästa vecka. Jag ser hur solen går ned
i ögonen och ersätt av rädslan igen.
.......................................................................................................
....................................................................................................e
Jag låter bli att skriva orden jag fick i mitt huvud. Ett samtal, utan någon förälder, varför?
Jo jag vet varför, jag har nämligen informerat om att krigaren blir hemma from måndag med krav
på hemundervisning tills de har ordnat en riktig ramp. Rådet fick jag av skolinspektionen och
efter en hel del funderande så meddelade jag rektorn detta. Då tar läraren saken i egna händer
och tänkte prata med honom utan att jag var med.
Ord är svåra och onödiga i sådana här situationer. Jag fick peppat igång krigaren med ett löfte
om att ingen pratar med honom utom mig, kände mig lite som en advokat, fruktansvärt sjuk
känsla tillsammans med sitt barn. Jag bad om mobilnr till läraren och ringde ett av de mest ilskna
samtal jag gjort. Jag ursäktade språket från början, de har drivit mig till en gräns som jag inte
ville komma till och då får de ta det som det blir.
Samtalet återger jag inte här, men hade jag själv suttit i andra ändan av tråden hade jag nog
inte åkt vidare till jobbet om vi säger så.
När jag kom hem mailade jag rektorn, eftersom jag under samtalet fick veta att hon tyckte detta med
ett samtal om en plan lät jättebra, även rektorns chef fick mailet. Även mailet var i klartext om vi säger
så.
Sedan gick jag ut en rejäl runda med Zacco, inte till havet som bilderna visar, de är från gårdagen, utan
det blev skogen idag. Där jag fick vrålat ur mig min ilska, och det känns bättre nu. Kvar finns gråt, gråt
över att människor inte gör sitt jobb, och att man inte kan ta bort allt det här onödiga från sitt barn.
Det räcker gott och väl med att han har det som han har. Inte behöva bli utsatt för fullkomliga idioter
på ett ställe där man ska vara trygg och glad.
Vi lämnar det där för nu.
Igår när jag gick nere vid havet så låg denna och guppade. Jag undrade förstås vad det var och
efter att jag lagt in en bild och ställt frågan på fb i gruppen Varberg fick jag svar att det var
Varberg nr 1 som tydligen låg där och guppade :) En farledsmarkör som smitit iväg från sitt upp-
drag när Freja drog förbi. Den som såg och informerade mig tackade för upplysningen och nu
ska de bogsera tillbaka den till rätt plats. Alltid kul att kunna vara till hjälp :D
Solen sken, fast inte där jag var, utan längre bort. Men det gjorde inget för lite senare lös den
även på mig <3
Zacco njöt av att strosa omkring här ute igår. Inget regn och lite lagom blåst gjorde dagen perfekt
för honom.
Och jag och krigaren hade en sådan där fnissig stund i soffan där vi pratade om att pynta till
advent, på vårt alldeles eget lilla vis ;) Det är så här jag vill se honom, med glädjen spelande
i ögonen <3 Så fick jag iaf lite gjädje i inlägget, genom bilden på krigaren som är den sanna
hjälten utan slängkappa!
Önskar er en fin dag!!
Till sist: Fågeln litar inte på grenen den sitter på. Den litar på sina egna vingar!
Kramen
Men nu får de väl snart ge sig !!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det tar ju sån energi att kämpa hela tiden för något självklart...