366 orörda dagar!

Ett nytt år är på väg. 366 oskrivna dagar som man får göra det bästa av. 
Jag har massor av drömmar om hur jag vill att 2016 ska bli, men jag sätter inga stora mål
för något. Små enkla mål som passeras på vägen mot drömmarna. 
 
 
Jag vill att krigaren ska må bättre, känna sig säkrare på sig själv, återerövra livet.
 
 
Vara ute i naturen så mycket jag kan.
 
 
Njuta av allt det vackra som finns runtomkring oss som vi alldeles för ofta tar för givet och därför
inte ser.
 
 
Vara vid havet så mycket jag kan. Känna dess storhet och oändlighet.
 
 
Finnas där för mina tre guldklimpar <3 <3 <3
 
 
Dofta på blommorna och njuta av dem ännu mer.
 
 
Krigaren kämpar tappert med sin nya bonusfot. Det är ett drygt jobb, och han uppskattar inte 
alls allt tjat och gnat som får till, även om man försöker göra det på ett så lättsamt sätt det bara
går. Men det är så viktigt att han inte lägger sig till med att halta, inte sträcka fullt ut osv. Det 
är ju så att det man tränar på, det blir man bra på. Det gäller både bra och dåliga saker.
 
 
Igår hängde de här grabbarna med varandra. Krigaren är såå stolt över sin nya fot att den faktiskt
fick hänga med större delen av dagen. Det kommer en bättre bild så småningom.
 
 
 
Min fyrbente fine vän, han busade massor med Nikke igår. Han ser rent ut sagt smågalen ut när
man fångar honom i de vinklarna.
 
 
2015 sista dag grydde i alla vackra pastellfärger som himlen kan skapa. 
 
 
Mot öster var himlen starkare i färgerna. Det brann och jag är så tacksam att jag kommer ut i precis
rätt tid för att få uppleva det. Jag var på Harmonikväll igår och det är så underbart att känna hur man
jordas och fylls av ny energi. Med trummor och mantrasång så blir dynamiken ännu större. Jag känner 
redan, att nu har det vänt, nästa år kommer att bli bättre, mycket bättre. Jag ska åka iväg själv, men
inte riktigt ännu, jag måste ha hittat stället först. Inte vid någon sjö, utan vid havet. Inte bland en massa
människor, utan ensam.
 
 
Lite senare rullade solen över kanten när jag körde till stan.
 
 
Nikke hängde med mig idag och ja, han är lika barnslig som sin mor. Att låta isar vara, ja det är 
inte riktigt vår grej. Man måste ju testa hur länge de håller och hur vattenet rör sig inunder dem.
 
 
Isbjörnarna svepte förbi näsan när vi var nere vid havet, men det är lika härligt ändå.
 
Från mitt innersta vill jag tacka er alla som har hängt med mig här i år. För alla era fina ord, de 
värmer och styrker, det ska ni veta!! All värme ni sprider när ni tassar in här och gör era avtryck <3
 
Önskar er en mysig nyårsafton och ett riktigt riktigt Gott Nytt År!!!!
 
Till sist: En person med stora drömmar är mer kraftfull än den som har alla svaren! Ge aldrig upp
dina drömmar! / Albert Einstein
 
Varma mjuka Kramar
Pia
 
 

Härvan.

Det känns som om det blir ett spretigt inlägg idag, en sådan där härva som jag får till
alldeles för ofta här. 
 
Mitt i julbubblan sprang tröttheten ikapp mig. Jag kände hur proppen fullkomligt drogs 
ur och all energi rann ut. Ska jag vara ärlig så hade energin och tålamodet redan börjat
sippra ut i en spricka innan. 
 
Sedan den 9e oktober har jag gått här hemma med krigaren, bortsett från sex dagar
då vi var i skolan och försökte lösa det här rampeländet. Snabbt räknat är det över 
2,5 månad. Att under de månaderna inte kunna röra sig här hemma som jag velat för
krigaren har byggt upp en enorm rädsla när han inte har sin bonusfot. Att hela tiden
tala om vad jag ska göra om jag försvinner ur hans åsyn. Att ändå utmana honom i
hans rädsla, i små små doser för att visa att jag först och främst aldrig skulle lämna 
honom, sedan att det inte händer något om han inte ser eller hör mig hela tiden. 
 
 
Att vara mamma, tränare, lärare och lekkompis under denna tiden, ja det är lite för länge för att 
det ska bli motiverande för honom, och även för en annan. Att lyfta honom när han känner sig 
som en bebis som inte kan gå, att det är så andra ser honom. När alla demoner knackar på under
en och samma dag, herr Värdelös, fru Kan Inte, Gnällspiken, Mr Trots, Mrs Latmask och sist 
men absolut inte minst herr Hopplöshet. Att som barn ha dessa på besök med jämna mellanrum
gör ju inte livet lättare för en krigare. När då mamman känner att hon orkar inte peppa just idag,
hon orkar inte lyfta sig själv ens, då är det inte bra. Då får mamman åka ner till havet och andas
in ny energi, boosta så gott man kan en liten stund. 
 
 
Låta tårarna strömma fritt och förbanna det som känns tungt. För att åka därifrån lite lättare om 
hjärtat. Detta har funkat bra under dessa månaderna, men nu känns det som om det inte räcker.
Att jag hade behövt vara själv ett par dagar för att komma tillbaka på banan, och det är inte lätt 
mitt i alla helger. För det sista jag vill är att krigaren ska känna att jag inte orkar, och koppla det 
med att vi har gått här hemma och gnavt på varandra. Det är ju ändå inte den största grejen,
den största energitjuven har ju varit rampen, eller de som skulle fixa rampen. Detta onödiga 
idiotiska krig som har ätit upp energin. Att brottas mot dessa inkompetenta varelser, helt 
utan empati, det tar, men inte förrän man kopplar av och stänger ner, då slår tröttheten till.
Som en smocka som hängt i luften länge. 
 
 
Jag har försökt hitta mina ensamma stunder under de här dagarna, det har inte varit många eller 
långa men de har varit iaf. Helst hade jag velat sitta i en stuga vid havet, den enklaste möjliga, 
värme och toa är ju bra, och bara varit, alldeles för mig själv och skrivit. Men allt går inte att lösa
och då får man hitta de varianter som funkar för en just då. Att jag kommer att åka alldeles själv
det vet jag, bara inte när och så ska jag hitta ett boende när havet, utan att ha en massa människor
runt mig. Ja ni förstår själva, det är inte det enklaste.
 
 
Så länge fortsätter jag att peppa krigaren, att se honom klara av de där små stegen som jag utmanar
honom med. Så sakta ser jag att träningen och tjatet ger resultat hos honom. Han går lite grand
inne med en krycka nu, riktigt bra också. Då laddas batterierna igen, när jag ser att leendet når 
ögonen på honom, när han upptäcker att det går framåt, inte alls så fort som han vill, men ändå 
framåt. När jag får honom att förstå att det inte är någon som vare sig ser ner eller tycker att han
är mindre värd för han inte har sin bonusfot, att han måste kasta ut de tankarna ur huvudet för de
har inte där att göra. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, att det alltid är lättare att vara på andra
sidan, den som ger råden och peppen. 
 
Vi lyfter guldkornen, de där små som glimmar till. Tre perfekta steg, en svettig ballongmatch, små
avstånd, lite egen lek, ja de där små framstegen, de måste man lyfta högt för att orka fortsätta.
 
 
Nu är det inte långt kvar på detta året, och som jag sa till krigaren, nästa år, då vänder det. Då springer
du som du gjort innan, lita på det.
 
Imorgon fortsätter peppingen och jag ska ladda batterierna lite extra med en Harmonikväll igen.
 
Till sist: Be faithful in small things because it is in them that your strength lies!
 
Kramen

Julhelgen

Sista veckan detta året har rullat igång. Julen har fått dansa ut idag, vi har kommit ut ur 
julbubblan och hälsar det nya året välkommen.
 
Helgen har varit så härlig, mycket skratt, mys och bara vara.
 
 
Uppesittarkväll med avsmakning av julbordet.
 
 
Julafton som innehöll mycket musik. Guitar Hero Live stod högt på önskelistan och fick bli
husets julklapp.
 
 
 
Vi hade en väldigt speciell tomte i år. Jonny som auktionerar ut sig som tomte, tredje året nu,
och allt går till Barncancerfonden. Han kom till krigaren för han tyckte att han behövde ett 
besök. Tack än en gång Jonny för din fina tanke!
 
 
Det blev mycket lirande och skrattande.
 
 
När julaftonskvällen blir sen är det skönt att ha många att mysa hos <3
 
 
Pälsbollen planade ut på golvet mitt i all röra.
 
 
Juldagsmorgon, ja det hade inte gjort något om världen varit vit, men den har varit allt annat i jul.
 
 
Det blåste rejält så jag bestämde mig för att åka ned till havet en stund. Och ja jag var verkligen
inte ensam om den tanken, fast de flesta var i havet, jag höll mig ijämte.
 
 
 
 
Att stå och se, och såklart lyssna till det stora blå lugnar mig. Det ger mig en kraft jag inte hittar
någon annanstans. Detta oändliga ständigt föränderliga underbara hav.
 
 
Så kom annandagen och med den släktdrabbning i Kopparrör. En underbar em/kväll där vi busar,
skrattar, äter och krigar. Krigaren ville testa och spela pingis. Han fick stå still vid sin kant och även
om jag såg att det var både jobbigt och gjorde ont skulle han spela några bollar. En fighter av stål <3
 
 
Det där med att det bara är en lek, ja, för vissa kanske, men inte för andra :D
 
 
God mat, paketlek, gosiga djur, underbara människor, kan det bli bättre ;)
 
 
Tack alla godingar för att ni är just ni <3 Ett speciellt Tack till Bea och Tobbe som orkar ha hela klanen
hos sig <3
 
 
Och titta, på söndagen hade vi ett litet litet pudertäcke ute, det regnade snabbt bort men jag snabbade
mig med att föreviga det.
 
 
Som ni ser så var det putsväck redan vid middagstid.
 
 
Önskar er en härlig sista vecka detta året!
 
Till sist: Have the heart of a lion, the skin of a rhino and the soul of an angel.
 
Kramen