Ja just nu känns det som om tiden bara går. Vi är redan inne i mitten av september och i ärlighetens namn vet jag knappt hur vi kom dit. Det känns som om vi lever i en slags bubbla, och den bubblan har vi levt i i snart ett år! Ett år! Vissa dagar känns det som om det alltid har varit så och ibland kan man förnimma att det har gått mycket fortare. Men ändock ett helt år. Vi människor är otroligt anpassningsbara, både på det bra och det dåliga sättet.
I detta fallet så är det på det bra sättet känner jag. Hade inte jag och krigaren anpassat oss till att sitta här hemma tillsammans dag ut och dag in så hade det varit ett långt och tufft år. Men jag tycker vi har klarat det bra. Visst har vi haft ups and downs, det kan man ju inte undvika, men på det stora hela så har vi fixat det bra.
Jag har inte skrivit vare sig här på fb eller insta på ett bra tag. Orken tog liksom slut, magkatarren kom på posten och nu har vi blivit invaderade av en förkylning som heter duga, men det är ju övergående. Krigaren har nästan kommit ur den medans jag är mitt upp i den.
Det blir alltid mycket Tack kan nån tycka från min sida, men jag är så oändligt tacksam för alla er som bryr sig och hör av sig på det ena eller andra sättet och undrar hur det går med krigaren. Så återigen vill jag Tacka er var och en med en stor Kram <3 Ett speciellt tack denna gång går till Carina som dök upp här med både choklad och gott bröd, och en liten extra bonus. Jag blev alldeles varm när hon kom och även krigaren, då han aldrig träffat henne tidigare och ändå upplevde att hon kände honom. Tusen Tack fina du <3
Det går rätt tungt nu för krigaren. De vet inte riktigt vad de ska göra med benen och alla miljoner trådstumpar där cirkulerar inne, så just nu lever vi återigen i ovisshetens land. Det där förtärande landet där man inte har några svar och hjärnspökena ställer till det. Man får hela tiden påmnina sig att vara här och nu, för vi kan inte se längre fram. Såret på benet läker så sakta. Nu blir det nog utan vakuumbehandling för granulationsvävnaden, fint ord väl, det är det vi har under hudlagren, växer högre än huden så de vet inte om de måste skära ner den så det kan läka lättare. Lite komplicerat det där om ni frågar mig, att en behandling som ska hjälpa till att läka, hjälper så bra att det går åt fel håll. Ja, vi får se på måndag vad de säger.
Så vi tar en dag i taget, ibland en halv dag. Man springer gärna långt fram i tanken men får hejda sig och försöka vara här och nu.
Och visst har jag smitit hemifrån några gånger. Jag har varit på jubileumsfest för vår förskola, med personalen och deras respektive. En supermysig kväll, verkligen. Vi är lyckligt lottade som har världens bästa personal!!
Vi hade dessutom en sjujäkla tur med vädret ;) Regnet öste ner både före och efter vi hade kört tävlingarna utomhus. Ja ni ser här ovan hur molnen lurade på oss.
Med samma personal var vi iväg på Karlsbergs gård i Sibbarp och hade en planeringsdag. Lika mysigt det.
Jag är dessutom lyckligt lottad med att ha supergoa vänner runt mig som ser till att det blir aw och meditation. Det är en stor lycka att ha alla dessa underbara människor runt mig <3 Och då inte minst min familj, både min närmaste och mina systrar och föräldrar. Jag vet inte vad jag hade gjort utan er <3
Jag har ju också fått helt nya vänner. De bor grannar här ett tag med oss. Jag är verkligen ingen hästmänniska men jag tycker det är vackra djur. Just dessa tre har helt olika personligheter och vi har fått en härlig kontakt. Det kan ju ha lite att göra med att jag nästan alltid har nåt gott i fickan när vi passerar dem ;) Morötter står väldigt högt på listan. Spana in liraren till höger på bilden :D
Jag älskar dessa solarna som lyser upp vår promenad.
Just promenaderna med pälsbollen är en stor källa till att ladda energi. När vi får strosa i lugn och ro och bara kan ta in allt som naturen bjuder på.
Den 5e september så hade jag förmånen att få gå på två föreläsningar med Micke Gunnarsson. En trio av, Krickelin och hennes man Jonas och Lisa Burenius tillsammans med Vagabondshoes, satsat på att göra Varberg lite mjukare. En fantastisk satsning och idé.
Den första föreläsningen var för kommunens 5e klassare och jag åkte in med krigaren. Jag är väldigt glad att jag gjorde det ur flera vinklar. Den ena att jag fick lyssna på föreläsningen, helt makalöst hur Micke kunde fånga de flesta som var där. Den andra för Arena Varberg inte inkluderar de som sitter i rullstol. Visst fanns det hiss i anslutning till trappan osv men nere på parkett där de flesta satt fick man inte sitta i rullstol pga brandföreskrifterna. Nej vi fick sitta högst upp på läktaren vid dörren. Hade han åkt in med sina klasskompisar hade han inte fått sitta med dem utan själv med en vuxen från skolan. Nu skulle man kunna tro att denna byggnad är supergammal då man bör inkludera alla idag, men den är bara 14 år och då känns det lite märkligt.
Men bortsett från det var det en fantastisk föreläsning. På kvällen var alla föräldrar och andra viktiga vuxna inbjudna att gå och lyssna. Temat för hela dagen var hur vi skall komma närmare varandra, vuxna - barn i en tidsålder där allt går så fort och oftast digitalt. Att hänga med och vara intresserade av vad våra barn gör istället för att försöka få dem att trampa i våra egna fotspår. Vi vet ju inget om vägen de ska gå. Vi kan ju bara finnas där vid deras sida och erbjuda en hand längs vägen.
Det är så viktigt att påminna sig om att de bara är här till låns ett kort tag, och just när vi har dem så får vi bara se till att lägga grunden. En grund de kan stå stadigt på när det blåser, för blåsa lär det göra så är livet.
Just nu bor jag och krigaren i en härlig liten röra. Jag har flyttat mitt kontor till hans rum och han bor lite överallt i huset just nu, eller iaf hans grejer.
Saken är den att han ska få ett nytt rum, mitt gamla kontor som ska slås ihop med Nikkes gamla rum som bara står och inte används, ja mer än när han och Sara tittar ner. Så nu är mitt kontor flyttat och snart ska vi ge oss på att tömma Nikkes rum också, förkylningen kom emellan kan man väl säga ;)
Man måste ha något att se fram emot, jag känner att krigaren behövde något att verkligen se fram emot och planera när allt annat är upp och ned.
Oj, det blev ett långt inlägg det här. Har du orkat hit så tackar jag för att du läst <3
När väl skrivkrampen släpper och huvudet går igång så går det knappt att stoppa. Men risken är att det lyser igenom en bitterhet när man är trött och slutkörd och jag känner att jag snubblar på gränsen.
Nu vill jag önska dig en fortsatt härlig helg!
Så till sist: When life changes to be more difficult, change yourself to be stronger!
Kramen
Pia
Har tänkt på er och undrat hur det går, tack för att du orkar skriva och dela med dig. Kan inte fatta vilket år ni har gått igenom, och fortfarande är i...
Alltså de där trådstumparna som finns kvar, ska de lösas upp så småningom? Annars låter det ju som att det är på väg att läka? Håller tummarna och hoppas att det snart blir en lättare tillvaro för er. Märkligt vad man kan klara... hade någon sagt för ett år sen att det skulle vara så här så hade ni aldrig trott att ni skulle fixa det, tänker jag? Måste säga att du är helt fantastisk på att stötta och pusha Linus. Gott att höra att du ibland kan få lite egen tid också, det måste du ha.
Och fantastiska bilder tar du, som alltid!
Stor kram till er, hälsa Linus❤️❤️❤️
/Karin