Oj, det var ett halvår sedan jag var härinne och skrev, tiden rinner iväg och mycket har hänt sedan sist.
Vi har haft en riktigt härlig sommar jag och krigaren. Som många av er vet så har jag och Peter delat på
oss i sommar, livet kom emellan och vi har växt åt olika håll.
Det är rätt skönt att man inte alltid vet vart vägen leder, det dyker upp vägskäl och då måste man välja.
Mitt val blev att gå vägen själv, att ta åt andra hållet i vägskälet. Det känns väldigt bra även om det är
tråkigt när inte det blir som man tänkt sig.
Man får lyfta blicken och se allt vackert och fortsätta gå.
Sommaren har som sagt varit härlig. Mina goa äldre grabbar med sambor har också förgyllt dagarna.
Jag är så rik som har en så underbar familj, hela familjen inkl mina systrar och mor och far.
Och krigaren har börjat fyran. En förväntansfull grabb gick till skolan i augusti. Tyvärr så var det väldigt
rörigt i klassen och PTS:en, post traumatic stressyndrom, slog till med full kraft. Panikångesten slök
honom i en munsbit. ( jag har pratat med krigaren om att jag skriver om det och han tyckte det var helt
ok), så ingen tror att jag lämnar ut honom utan att prata med honom först.
Att ångesten plöstligt flyttar in är inget man blir lycklig av. Den tar sig stora friheter, kväver glädjen, rasar
och härjar, maler ned, och frossar i osäkerhet. Först när den har övertaget så slutar den att breda ut sig,
då lägger den sig till ro med ett fast grepp om livet. Den drar i marionettrådar och ser med ett nöjt leende
hur alla dansar efter dennes pipa. Då är den nöjd och belåten.
Det är ett rent litet helvete innan man får kontroll över den. När det då är ett barn som den satt klorna i
är det inte lika lätt. Är det då också ett barn med ett funktionshinder så blir det inte mindre lätt. Då är man
redan i utankanten, inte som alla andra. Slår då ångesten till så är man än mer utanför för man orkar inte
vara med, tårarna ligger ständigt på lur och trillar förädiskt ned på kinden framför kompisarna. Lägger man
till att benen gör förbaskat ont just nu så ja, ni förstår ju själva, groggen blir för stark, den golvar dig innan
du ens kommit halvvägs.
Livet går i slow motion och allt annat får läggas åt sidan. Det handlar om att komma på rätt kurs igen och
ta sig fram sakta sakta med små steg. Nu har han fått en resurs i skolan som finns där för honom och
som han litar fullt och fast på, hur länge det är så, ja det vet vi inte. Just nu vet vi bara att han har resursen
mån-onsd i nästa vecka, längre fram är inte planerat.
Så idag när jag hämtade honom i skolan, han går bara fram till lunch just nu och pluggar hemma på em, så
kollade vi in deras nya lokaler de ska börja i på fredag. Då är iofs inte krigaren där för vi ska upp på en magnetröntgen och lysa igenom stumpen igen så de vet vad de ska göra åt den. Men han kommer ju på
måndag iaf. Det första jag konstaterar är att handikapptoaletten är en personaltoalett som är låst med nyckel. Inte så att jag inte tycker personalen ska ha en toalett, men att låsa handikapptoaletten kanske inte är det smartaste alternativet. Jag såg inga dörröppnare till de två tröga dörrarna i korridoren, svårt att öppna dem
om man sitter i rullstol. Men de ska säkert installera dem snart.....
Så till utgången. De hade redan gjort en ramp, en asfalterad sådan, med vilplan!! Tänka sig så bra det kan bli. Bara det att den som planerat den hade haft väldig otur när han/hon tänkte. Den avslutas nämligen mitt i
en dagvattenbrunn, och rasterna ligger i färdriktning.... Ja då gick luften ur mig helt och hållet. Hur svårt kan
det vara... jag bara undrar. Att bygga en trygg miljö som är tillgänglig och säker för alla, trodde vi kommit längre 2017, men uppenbart inte.
Så vi tar nya tag. Famnar livet och gör så gott vi kan jag och krigaren. Tillsammans kan vi försätta berg!!
Har ni orkat hit så tackar jag för att ni har tagit av er tid att läsa. Jag känner att skrivkrampen har lättat igen och jag det dröjer inte länge förrän jag är tillbaka nu.
Till sist: I´m thankful for my struggle, because without it I wouldn´t have stumbled across my strength!!
Ha en fortsatt fin vecka!!
Kramen
Pia
Livet ger och livet tar och där ska det finnas balans. När livet tar mer än det ger....ja då förstår vi vad som händer💖
Bra att få skriva av sig och virka dej iform. Finns alltid plats för dej i mina tankar och Krigaren förstås, det hjälper kanske inte er vardag men det kan va skönt att veta iaf🤗