Jag skulle vilja...

Sitter här nöjd efter en hel dags trädgårdsarbete, mestadels gräsklippning :) Det är en skön känsla i kroppen när man har hållit på och jobba och landar ner i fåtöljen efter maten. 
 
 
Jag är rätt tom på energi just nu, känner mig dränerad. Vilket iofs inte är så konstigt med tanke på hur skolan och sjukvården ser ut, och där befinner vi oss rätt ofta.
Jag skulle vilja skriva ett inlägg och att allt är ljust och glatt, att livet leker och vi trallar omkring. Men verkligheten ser inte ut så just nu, visst tar jag och krigaren tillvara på ljuspunkterna och visst busar vi emellanåt, sjunger gör jag också, hellre än bra enligt honom :)
 
 
Njuter av allt vackert ute gör vi också såklart, men där finns en annan sida, en betydligt mörkare och tråkigare. Nu pratar jag inte om ångesten, för den är vad den är och på måndag kommer äntligen psykologen tillbaka, ett riktigt Hallelujamoment!!  
Nej jag pratar om dessa krig som jag måste föra, känner mig emellanåt som en gerillasoldat. Jag skulle önska att jag kunde säga att: Åh vad allt funkar bra runt krigaren, men oj vad jag skulle bli svart om tungan då.
 
 
Ja, vi kan ju börja med något som har gått som en följetong här på bloggen, ramper. Jag har ju blivit lite av en expert på ämnet, mot min vilja, men nu är det på tapeten igen. Rampen de gjorde är på tok för brant, vilket jag 
med blotta ögat kunde se, märkligt att de som gjort den inte såg det. Nu behövde de ha in papper på hur den ska vara!!!! Ja lite kul är det ju när experterna frågar en lekman, eller hur var det nu, jag är ju experten här :D 
 
 
Ja det lär ju bli spännande för dem att göra om den, asfalterad som den är och allt. Toaletten fixade de, krigaren fick en alldeles egen nyckel som han måste ha med sig varje dag för att kunna gå på toa om han har rullstolen. Jag blev helt ställd, varför måste den fortsätta vara låst?? Nu ska det iaf fixas fram en extranyckel att hänga inne i klassrummet, glömma kan vi ju alla göra, eller???
 
 
Men vi har en helt annan sak jag inte berört, hjälpmedel, såsom arbetsstol, höj- och sänkbar slöjdbänk med sadelstol. Lite småsaker som kan vara bra när man är amputerad. Dessa har vi kunnat ordna via habiliteringen innan men nu har några id..ter (läs politiker och tjänstemän) gjort om avtalet så dessa ska numer skolan stå för. Den enda lilla haken är att skolan har ingen arbetsterapeut, de har heller inget upphandlingsavtal med de som säljer dessa saker.... Ja ni förstår sitsen va?
De håller på och diskuterar nu vem som ska fixa vad och mitt emellan sitter krigaren. Just nu har de vad jag kallar barstolar, höga stolar med ett fotstöd in under som han inte kan använda när han har protesen.... Jag vill ta med en pall sålänge så han kan få något under foten, men de skulle fixa det till måndag, vi får väl se vad de har ordnat. 
 
 
Det är helt otroligt vad omständigt det är när man avviker lite från det "normala". 
I förrgår var jag jäkligt trött när jag diskuterat med skola och habilitering. Krigaren frågade mig om jag var trött pga allt runt honom. Han behövde ingen arbetsstol, det går bra med den som finns där så slipper du bråka med dem, sa han. Jag förklarade för honom att det inte var pga honom som jag var trött, det var pga trögheten i skola och sjukvård. Krigaren vill inte vara till besvär för skola eller sjukvård, han hatar att det behövs något ut över det vanliga. Men de är ena några mästare på att få honom att känna att det är omständigt att ha ett barn som är amputerat i skolan, har man då PTS så är det nära på kramp för dem. 
 
 
Visst finns viljan att lösa problemen men det är så stelbent att man blir galen så jag förstår hans känsla. Han vill ju bara få vara en helt vanlig grabb som går i fyran.
 
Nu har ni fått er en dos gnäll igen härifrån, men det är väldigt skönt att skriva av sig eländet. Snart blir det soffhäng och virka framför tv:n. Att virka har varit en riktig lisa för själen, jag stänger av allt annat och bara är. 
 
Önskar er en fortsatt härlig helg!!
 
Till sist: Don´t forget you´re human. It´s okay to have a meltdown, just don´t unpack and live there. Cry it out and then refocus on where you are headed!!!
 
Skickar en varm kram <3
Pia

25 september.

Stort och varmt Tack för den härliga responsen jag fick på mitt förra inlägg <3 
Det värmer verkligen att det är så många som läser och kommenterar på olika sätt.
 
 
Just denna dagen är för alltid ristad i minnet, den 25 september. Det var för sex år sedan denna dag som 
olyckan hände som förändrade våra liv för alltid. 
 
 
Mycket har hänt dessa sex åren, många människor har vi mött som vi aldrig skulle ha mött annars och jag 
är glad att de finns i vårt liv nu. Människor som blivit vänner för alltid, som har delat med sig av sina livsöden. Det är något som verkligen berikar. Tacksam för familj och vänner som fanns där när allt var upp och ned.
 
 
Det sägs att lyckan är som en fjäril som landar på din axel men bara om du stannar upp så den har en chans
att landa. Att stanna upp och se allt runtomkring dig. Att du inte bara ilar från en punkt till en annan. Det tror 
jag är vad jag lärt mig under dessa sex åren.
 
 
Jag försöker varje dag att var i nuet, att inte leva bakåt eller framåt utan här och nu. Ibland driver man iväg, men då får man påminna sig själv och ja, det går riktigt bra nu för tiden.
 
 
Något jag också lärt mig är att inte se hindren utan möjligheterna, och fånga dem, inte låta dem glida mig ur händerna. Det har krigaren lärt mig, att allt är möjligt. Det är väldigt lätt att bygga upp hinder som inte finns, det är bara rädslorna som talar, då får man inte lyssna för de har inget vettigt att säga ändå. 
 
 
Det är rätt märkligt att det ska behövas något som ruskar om en så väldigt för att man ska bromsa upp och omvärdera livet. 
 
 
Men nu siktar vi framåt, och framtiden är höljd i dimma, som tur är.  Krigandet här fortsätter och nej, jag tänker
inte dra upp något idag, jag låter det ligga till sig lite först.
 
 
Jag önskar er en riktigt härlig forsättning på veckan!!
 
Till sist: Be strong enough to let go and wise enough to wait for what you deserve!
 
Kramen
Pia

Luften går ur.

Oj, det var ett halvår sedan jag var härinne och skrev, tiden rinner iväg och mycket har hänt sedan sist.
 
 
Vi har haft en riktigt härlig sommar jag och krigaren. Som många av er vet så har jag och Peter delat på
oss i sommar, livet kom emellan och vi har växt åt olika håll.
 
 
Det är rätt skönt att man inte alltid vet vart vägen leder, det dyker upp vägskäl och då måste man välja.
Mitt val blev att gå vägen själv, att ta åt andra hållet i vägskälet. Det känns väldigt bra även om det är
tråkigt när inte det blir som man tänkt sig.
 
 
Man får lyfta blicken och se allt vackert och fortsätta gå.
 
Sommaren har som sagt varit härlig. Mina goa äldre grabbar med sambor har också förgyllt dagarna.
 
 
Jag är så rik som har en så underbar familj, hela familjen inkl mina systrar och mor och far.
 
 
Och krigaren har börjat fyran. En förväntansfull grabb gick till skolan i augusti. Tyvärr så var det väldigt 
rörigt i klassen och PTS:en, post traumatic stressyndrom, slog till med full kraft. Panikångesten slök 
honom i en munsbit. ( jag har pratat med krigaren om att jag skriver om det och han tyckte det var helt
ok), så ingen tror att jag lämnar ut honom utan att prata med honom först. 
 
Att ångesten plöstligt flyttar in är inget man blir lycklig av. Den tar sig stora friheter, kväver glädjen, rasar
och härjar, maler ned, och frossar i osäkerhet. Först när den har övertaget så slutar den att breda ut sig,
då lägger den sig till ro med ett fast grepp om livet. Den drar i marionettrådar och ser med ett nöjt leende
hur alla dansar efter dennes pipa. Då är den nöjd och belåten.
 
 
Det är ett rent litet helvete innan man får kontroll över den. När det då är ett barn som den satt klorna i 
är det inte lika lätt. Är det då också ett barn med ett funktionshinder så blir det inte mindre lätt. Då är man
redan i utankanten, inte som alla andra. Slår då ångesten till så är man än mer utanför för man orkar inte 
vara med, tårarna ligger ständigt på lur och trillar förädiskt ned på kinden framför kompisarna. Lägger man
till att benen gör förbaskat ont just nu så ja, ni förstår ju själva, groggen blir för stark, den golvar dig innan 
du ens kommit halvvägs.
 
 
Livet går i slow motion och allt annat får läggas åt sidan. Det handlar om att komma på rätt kurs igen och 
ta sig fram sakta sakta med små steg. Nu har han fått en resurs i skolan som finns där för honom och 
som han litar fullt och fast på, hur länge det är så, ja det vet vi inte. Just nu vet vi bara att han har resursen
mån-onsd i nästa vecka, längre fram är inte planerat. 
 
 
Så idag när jag hämtade honom i skolan, han går bara fram till lunch just nu och pluggar hemma på em, så 
kollade vi in deras nya lokaler de ska börja i på fredag. Då är iofs inte krigaren där för vi ska upp på en magnetröntgen och lysa igenom stumpen igen så de vet vad de ska göra åt den. Men han kommer ju på 
måndag iaf. Det första jag konstaterar är att handikapptoaletten är en personaltoalett som är låst med nyckel. Inte så att jag inte tycker personalen ska ha en toalett, men att låsa handikapptoaletten kanske inte är det smartaste alternativet. Jag såg inga dörröppnare till de två tröga dörrarna i korridoren, svårt att öppna dem 
om man sitter i rullstol. Men de ska säkert installera dem snart.....
 
 
 
Så till utgången. De hade redan gjort en ramp, en asfalterad sådan, med vilplan!! Tänka sig så bra det kan bli. Bara det att den som planerat den hade haft väldig otur när han/hon tänkte. Den avslutas nämligen mitt i 
en dagvattenbrunn, och rasterna ligger i färdriktning.... Ja då gick luften ur mig helt och hållet. Hur svårt kan
det vara... jag bara undrar. Att bygga en trygg miljö som är tillgänglig och säker för alla, trodde vi kommit längre 2017, men uppenbart inte.
 
 
Så vi tar nya tag. Famnar livet och gör så gott vi kan jag och krigaren. Tillsammans kan vi försätta berg!!
 
Har ni orkat hit så tackar jag för att ni har tagit av er tid att läsa. Jag känner att skrivkrampen har lättat igen och jag det dröjer inte länge förrän jag är tillbaka nu.
 
 
Till sist: I´m thankful for my struggle, because without it I wouldn´t have stumbled across my strength!!
 
Ha en fortsatt fin vecka!!

Kramen 
Pia