I det lilla....

... bor det stora. Vi har verkligen försökt att hitta tillbaka till det positiva igen efter dippen i tisdags.
 
 
Vi har inte haft några planer för detta sportlovet, mer än att vi skulle ta dagarna som de kom. Vi hade bestämt att i onsdags skulle vi göra absolut ingenting och bara vara hemma.
 
 
Men det ändrades redan innan åtta på morgonen då ort.ingenjören ville göra sista inprovningen på den nya protesen. Krigaren hade ont men testade lite snabbt och vi bestämde oss för att ta hem den och prova vidare.
Det är inte ultimat att testa en ny hylsa när stumpen gör så ont som den gör, men vi får ta det så sakta.
 
 
Bilderna är från februari i år. Krigaren hittade en fin kise när vi tog en Subberunda.
 
När vi kommit hem så hörde Gurra av sig. En gammal klasskompis till Nikke, ni som hängt med här vet att han är som en bonusson i detta huset. Han tänkte titta hit och hänga lite med krigaren.
 
 
Vilket hjärta <3 Att komma hit och spela lite, fika och sitta i krigarens myshörna det är så fint gjort tycker jag. Han var hemma från Lund där han pluggar, att då lägga sin tid en eftermiddag för att peppa krigaren är guld!! Tack än en gång för titten, det lever krigaren länge på!
 
 
Så ringde äntligen krigarens läkare i torsdags. Det blir en MR i andra halvan av mars och därefter tar de beslut om hur mycket de ska göra. Han höll inte med läkaren från akuten, även om han inte sa det rent ut. Hoppas verkligen att det är klart till när sommaren börjar!!
 
 
Svårt att se var havet slutar och himlen tar vid.
 
Vi har letat pokemon och myst, krigaren har spelat på sin nya konsoll och vi har njutit av solen i massor.
 
 
Men framför allt har vi pratat om allt mellan himmel och jord. Mest om att det är helt okej att använda rullstolen, det är en hangup för honom. Han vill inte göra något när han inte kan ha sin protes, och jag köper det till viss del. Ändå måste vi mota bort rädslan han har för att "andra" tittar, lägger huvudet på sned eller pekar och undrar vad det är med honom. Först vill jag få honom att förstå att de flesta tittar till när något är annorlunda, det gör även han, men sedan är det hur man tittar.
 
 
Att möta dem som rent av glor och letar fel, eller som lägger huvudet på sned och med hundögon ömkar honom, det är de som är det stora hindret. Men allt kommer inifrån honom försöker jag förklara, du får se "förbi" dem, låt dem stirra, det får inte komma innanför skölden på dig.
 
 
Ja, det är inte lätt i alla lägen att veta hur man ska tackla allt man möter. Att man inte sätter sig i en offerroll och tycker synd om sig är så viktigt. Lyft ansiktet och titta uppåt, se framåt och mata på, det finns alltid något som är bra att fokusera på.
 
 
Vår goa lilla trasselsudd <3 
 
 
Oj vad det blommar ute, det känns verkligen som om våren är på g, men jag är lite skeptisk till att vi inte får något bakslag innan.
 
Igår fick krigaren göra något han längtat efter.
 
 
Han byggde en fågelholk med morfar. De sågade, skruvad och fixade och satte till slut upp den nära krigarens koja. De bottnade med lite Zaccohår för att bjuda in den första hyresgästen.
 
 
Ikväll är det mellotime igen. Krigaren älskar musik och sitter gärna och hissar och dissar :)
 
Önskar er en fin fortsättning på helgen!!!
 
Till sist: Inga andra än mina barn kommer kunna förstå styrkan i min kärlek till dem. De är ju trots
allt de enda som vet hur mitt hjärta låter från insidan <3 <3 <3
 
Kramen
Pia

Gilla läget.....

Igår fyllde krigaren 10 år! Han var inte så lite stolt nu när det är tvåsiffrigt. Tänk vad olika man ser på sin ålder i de olika faserna i livet. För honom kan det inte gå fort nog framåt, och för en annan får det gärna bromsa upp.
Inte så att jag har ont av att bli gammal, nej inte ett dugg, alternativet är ju klart sämre, men för att man just tycker att det går lite för fort ibland.
 
 
I detta inlägget kommer lite bildfavoriter från året som gått.
 
Han hade kalas för släkten i lördags, och fick som alla tre grabbarna alltid fått, önska favoritkäket. Det kanske inte var vad de andra önskade sig, men han ville ha grön ärtsoppa med bröd :) Ja inte mig emot, jag älskar det och smidigt är det också.
 
Sin födelsedag var han klar över hur han ville att den skulle vara också. Jag och han skulle börja dagen på Hotell Havanna med frukost. Sedan skulle vi åka till Ullared och köpa lite prylar, bla ett PS4 på Netonnet. Det har han längtat efter länge.
Vi slappade på eftermiddagen och startade igång konsollen, läste lite och hade en mysig dag. Han fick ett helt gäng kuddar som jag sytt fodral till av fleeceplädar då jag inte hittade några gosiga färdiga överdrag. Detta till myshörnan i sitt rum.
 
 
Idag hade vi bestämt oss för att åka upp till akuten på DSBUS i Göteborg. En överenskommelse med sekreteraren till krigarens läkare, hon kunde inte påverka mer än hon hade gjort och väntetiden för MR och ultraljud är 3 månader. Åk upp, sa hon, och tala om att ni inte orkar längre så förstår de kanske.
Sagt och gjort, jag och krigaren stack iväg strax efter åtta. Vi skrevs in och kom snabbt som sjutton in på ett rum, men där tog det stopp.
 
 
Det kom så småningom en läkare som undrade vad de kunde göra för krigaren. Vi förklarade att högerbenet gjorde svinont, där skinnet växt fast. Men att även stumpen är jättejobbig, den värker och ger honom blixtsmärtor. Att det gör så ont att han inte kan vara i skolan, än mindre springa och leka.
Okej svarade hon, jag ska gå och kolla om det finns någon ortoped och framför allt kolla om krigarens läkare är på plats.
 
 
Efter två timmar rullade krigaren ut i korridoren för att kolla vart hon tog vägen och även kolla om vi kunde gå ner och köpa varsin fralla. Jo det dröjde ett tag till innnan det kom någon läkare, han opererade och visst fick vi gå ner och käka.
Så vi slapp ur vårt lilla fängelse och åkte ned och tog varsin macka.
 
 
Väl uppe igen fick vi vänta i två timmar till, sedan meddelade de att snart kommer det en läkare, men inte krigarens utan en annan.
Och han kom efter ett tag. Undrade även han vad han kunde göra. Samma svar från oss att det måste hända något nu. Att man måste se till att få iväg en akutremiss till röntgen så det händer något.
Svaret från honom fick mig att gå av på mitten. Han föreslog neuroleptika tillsammans med smärtstillande. Nej svarade jag direkt. Vi blev avrådda det för tre år sedan av en smärtspecialist då det i de flesta fall ger starka biverkningar framför allt på barn. Tja svarade han, då får han väl äta alvedon.
 
 
Tro inte, sa han, att jag inte vill hjälpa er, hade jag kunnat ge dig en spruta så allt försvann hade jag gjort det direkt, men så enkelt är det inte. Jag kan inte bara operera dig akut heller. Nej svarade jag, det trodde vi inte heller, men något måste hända.
Ja sa han, nu har du ju dessa benen, och de ser ut som de gör. Det är dem du ska ha resten av livet och då får man gilla läget med att de inte alltid fungerar. Du har ju en rullstol..... Om allt fungerar och du kan använda protesen är det ju bara en bonus.....  
 
 
Där och då går solen ned för krigaren och något brister i mig. Jag fullkomligt kokar och tankarna åker i 190 km/h. Lugnt får jag ur mig, så kan man ju också se på saken, men så ser inte jag på det. Jag känner att jag inte kan ta striden där och då för krigarens ögon är alldeles tomma. Ramsan jag drar inne i huvudet ska inte skrivas här heller men de flesta haranger fanns med. Jävlars vad arg jag blev.
 
 
Jag svarade honom att jag ville att krigarens läkare skulle ringa mig så snart han hade möjlighet och att vi inte fick ut något mer av detta just nu. Han sa hejdå och gick. Vi plockade ihop våra grejer och gick ut till bilen. När vi satt oss där sa han, varför vill de inte att jag ska kunna vara som alla andra mamma. Vad svarar man på det?
Jo, att de har inte fattat någonting, men att vi ska tamejtusan få dem att fatta, det tar bara lite tid.
 
 
Efter ett långt och som vanligt väldigt klokt samtal på vägen hem så kändes han lite mer uppåt igen. Den här mamman var istället så fylld av gråt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Han vet inte vilket krig jag kommer att få föra, och han ska inte veta det heller, men jag vet vad jag har framför mig återigen. Men det finns ingen annan väg ur detta än seger, så är det bara. Jag kan inte bara gilla läget!
 
 
Men oj vad detta inlägg blev deppigt, fast lite så är livet känner jag och då kan man inte dra på en mask och låtsas att allt är okej. För att deppa ihop lite till så dras jag med ett jäkla knä som inte vill vara med, det har det
inte gjort på snart ett år. Det är bara det att det inte riktigt finns ork att kolla det, men snart ska det bli av.
 
Nu tar vi nya tag för fortsättningen på sportlovet. Vi har inte bokat upp något då det är dagsform som avgör vad som kan ske, oavsett ska jag och krigaren göra det bästa av veckan.
 
 
Önskar er en härlig fortsättning på veckan!!
Till sist: When life puts you in tough situations. Don´t say "Why me", Just say "Try me"!
 
Kramen
Pia