Först och främst ett stort Tack till alla ni som vill följa mig även om jag har fått slå på reglar under
en period här på bloggen.
Anledningen är att efter mötet jag hade med rektorn igår så märkte jag att något tryckte henne,
hon stod kvar sådär och drygade, om ni förstår vad jag menar. Så till sist kom det, Fina bilder
du har på bloggen..... Tack, tror jag. Ja du skriver väldigt bra men dina texter om skolan kan
ju väcka anstöt hos andra.... det är en svart bild av skolan och de som går här och läser den
kan känna sig kränkta.
Om någon har känt sig kränkt av mina inlägg har det iaf inte varit min avsikt. Hon hade läst ett
tag bakåt, det förstod jag på henne. Men jag har inte för avsikt att låta min blogg bli deras
uppslagverk över vad som hänt både nu och i höstas. Hon la fram det så fint att det var för att
skydda mig hon talade om det. Nu blir jag ju ännu mer fundersam, hur har hon hittat min blogg?
Har någon talat om att jag bloggar, eller har hon googlat mig, Det sistnämnda har jag inte ego
till att tro, att hon skulle vara så intresserad av mig att hon googlar mig, en förälder i skolan, om
än en envis sådan.
Jag lämnar det dithän och låter det vara såhär ett tag, tills stormen bedarrat och det inte kan drabba
krigaren.
Ja han har fått fram elguran nu som ni kanske hörde på instagram :) I brist på bröd får
man äta bulle... han väntar fortfarande på ett trumset och ja, vi får väl se vad tiden lider.
I helgen har flocken varit här. Det har mekats med bilar och lite annat.
Jag har haft möjlghet att ta tidiga morgonpromenader med Zacco, nåt jag verkligen gillar. Allt är lugnt,
fåglarna kvittrar, fasanen ropar och älvorna dansar över mark och äng.
Scilla finns i mängder, vart jag än går här hemma.
Lite golf hann de också med.
Så fick jag ett meddelande på fb, kolla din mail! Så då gjorde jag såklart det och där låg detta...
Krigaren var inbjuden som VIP-gäst till Racing Rascals event i Eskilstuna den 7e maj. Han studsade
runt som en liten tok här hemma av lycka :) Vill ni läsa mer om dessa så gå in på
Racingrascals.
Sådant lyser upp, det vill jag lova! Det ska verkligen bli superkul, och Tack igen Susanne för
att du tipsade mig <3
Givet har jag varit vid havet också. Det blåser rätt rejält här på Bästkusten och isbjörnarna har
återvänt i vindarna.
Eftersom krigaren varit hemma en vecka bad jag att få hem lite läxa att jobba med under helgen.
Storebror hjälper till med matten. Lego är strålande prylar att räkna med när man håller på med
bråk. Vad som inte var så strålande var att det visade sig att han låg 40! sidor efter där de varit
i veckan och räknat. När jag kollade med läraren så sa hon att de hoppat över sidor, och att han
får göra så gott han kan..... Nu jobbar vi på varje dag för att komma ifatt. Förstår inte att de inte
kan ha koll på var varje barn är. På det viset är det ju lätt att vem som helst kommer efter utan att
det tas upp eller sägs ifrån.
Den här godingen älskar mor och fars staket. Det är perfekt att vila ett tungt huvud på :)
Blommar gör det, för fullt, överallt!!!
Snart även körsbärsblommorna.
Det var några år sedan tågen gick här, sisådär 100 eller nåt.
Vi träffade resursen som ska finnas i skolan istället för mig. Han kändes riktigt kanon och jag
hoppas att detta är lösningen som gör att jag kan fasas ut från skolan. Det är verkligen inget
bra att gå där och se och höra allt som händer. Jag känner mig trasig när jag är där, och då
lider jag så med barnen som är i den miljön hela dagarna. Visst finns det klasser som fungerar
på skolan, det har jag förstått, men jag har också förstått att de är få, tyvärr.
Efter skolan så gjorde vi lite ärenden. Krigaren ville tvunget testa utegymmet vid vårdcentralen och
ja, det är ju aldrig fel, även om han var lite för kort :)
Så idag märkte jag att oron var påslagen, på hög volym. Då det inte finns någon plats för mig i skolan
när de delar klasserna så fick jag sitta i bilen. Det blåste sisådär 18 m/s och var svinkallt så promenaden
blev kort. Jag fick ha bilen igång i omgångar för att inte frysa som en liten tok. När rasten kom efter
första lektionen hade jag lovat krigaren att finnas där. Han grät och tyckte det var jättejobbigt idag,
jag försökte lugna och peppa honom med att jag var ju där, om än utanför. Han torkade tårarna och
gick in när rasten var slut. Men då, slog ångesten klorna i honom. En lärare som han har någon gång
i veckan sa att mamma behöver väl inte vara i skolan, hon kan vänta utanför när hon ska hämta
dig. Vi hade kommit överens om att jag skulle vara i korridoren när lektionen var slut. Då ville krigaren
ringa mig och kollla men läraren tyckte att det inte behövdes. Till slut fick han ringa, men då var kaoset
igång i huvudet på honom.
När man inte är mer insatt ska man på ren svenska hålla käft. Lägg dig inte i det du inte vet något
om, iaf inte tillräckligt. Jag fick lugnat krigaren på telefon och lovade att visst stå i korridoren.
Vid lektionens slut stod jag i korridoren, då kommer samma lärare och frågar varför jag inte kan
vänta utanför, och att det nog hade varit bättre för krigaren att jag inte fanns i skolan alls. Med
en behärskning jag inte vet var jag hittade informerade jag om det var jag eller han som gick hos
psykologen med krigaren, som visste vad och vilka steg vi skulle ta. Lugnt och behärskat talade
jag om att jag väntar här.
Krigaren var hängig när jag hämtade honom, han tyckte att han hade misslyckats idag, att det är pinsamt
att bli så ledsen inför klasskompisarna. Med den sista gnuttan kraft jag hade kvar peppade jag honom
att om någon annan hade varit så ledsen, hade du tyckt att den var mesig? Nej, då så sa jag, då lämnar
vi det därhän.
När vi satt vid lunchen jag och krigaren, och pratade om förmiddagen i skolan så säger han plötsligt:
Vet du mamma, om jag hade fått välja på att mista mitt ben, om jag inte hade gjort det innan och
vara såhär rädd och orolig, vilket tror du jag hade valt? Den sätter mig på pottkanten i tid och otid,
så ja sa jag, jag vet faktiskt inte. Mista benet, sa han utan att tveka. Jag hatar att känna denna
rädsla för allt.
När rädslan blir ett funktionshinder, som måste överbryggas, ja då har man det tufft. Men vi tar små
steg så ska det nog lösa sig till slut.
Under tiden samlar vi på vackerhet.
Ikväll åkte jag återigen ner till det stora blå, lät tårarna rinna och bara var. Andades och samlade
energi.
Imorgon är en ny dag och då tar vi nya tag.
Detta blev ett rekordlångt inlägg, har du orkat hit så tackar jag dig för att du läste <3
Till sist: När livet ger dig hundra anledningar att bryta ihop och gråta, visa då livet att du har en
miljon anledningar att skratta och le!
Kramen
Pia
