Lite funderingar

Sista lördagen i september månad, vad hände där egentligen. Nu borde jag ju tycka att varenda urverk har sirap i sig eftersom vi går här hemma och travar tillsammans, och visst, vissa dagar är lite segare än andra men överlag så går tiden alldeles för fort. 
 
 
Det blåser friska vindar här på bästkusten ikväll igen, jag som putsade alla fönster imorse.... Men vad gör väl det, just nu är de rena iaf.
Försöker fånga allt det vackra ute nu när dagarna blir mörkare och det mesta vissnar ner.
 
 
Tänkte bara dela en liten diskussion vid vårt middagsbord här ikväll. De som satt vid bordet var jag och krigaren :) 
Ni behöver lite bakgrund först för att förstå det hela. Sedan förra sommaren då jag blev singel igen så vaktar krigaren på alla män som kommer i min närhet, ja kanske inte alla då, men de han inte känner. Han tycker inte att jag behöver någon ny, som han säger, jag har ju redan tre killar och är jag extra sugen på att kramas så har jag ju Zacco, Kajsa och Simba, problemet löst.
 
 
Och visst, alla, både mina tvåbenta och fyrbenta är underbara, men det där med tvåsamhet är en lite annan ekvation, får ta en repitition på den lektionen en annan gång med honom. 
 
Så, då är ni med. Plötsligt frågar krigaren mig, är the Rock singel? Och hoppla, glömde den informationen. The Rock som egentligen heter Dwayne Johnson är väldigt mycket man om man säger så.
 
 
Jag säger med en glimt i ögat, hur tänkte du nu? Skulle det vara en presumtiv ny man till mig menar du. Svaret jag fick: Är du klok eller, han bor ju inte här i närheten. Men är han singel frågade han igen. Jag har inte en aning svara jag. Varför undrar du då? Jo han kysste ju den där tjejen i Jumanji 2, vad säger hans fru om det? Ja du, det var en klurig fråga. Han är ju skådespelare och då är det en del av hans jobb. Känns ändå konstigt tyckte krigaren, att man kysser någon man inte är kär i. Ja, den är ju inte helt enkel, men det är ju inte därför de kysser varandra, de spelar ju roller i filmen som är kära. 
 
 
Ja allt är inte lätt att förklara, men jag trodde ju helt ärligt att han hade andra funderingar med sin fråga :D  När jag spann vidare på det så sa han: Du behöver ju ingen ny man mamma, du klarar ju allt själv. Hur tänkte du nu fråga jag. Ja, idag har du tvättat bilen, klippt gräset, kört in ved, kört med grästrimmern osv, du behöver ju ingen som hjälper dig... Det var den där lektionen med tvåsamhet, tror det får bli rätt snart vi kör en repris på den ;)
 
 
Sedan var den diskussionen över tyckte han, han vill inte dela mig med någon annan iaf ;) 
 
Nu sitter jag här i min fåtölj och det sprakar i kaminen, krigaren tjoar som en tok med kompisar som är online och ja, det känns jäkligt gött får jag säga. Det får bli lite tv-häng, och sedan krypa till kojs.
Hoppas ni har en riktigt jäkla härlig lördag!
 
 
När mjukt möter hårt <3 
 
Till sist: Stay strong! Make them wonder how you´re still smiling ;)
 
Kramen till er <3

Tacksamhet

Så märkligt. Jag började på ett inlägg här igår när det var krigarens årsdag, det var sju år sedan olyckan hände. En dag som vi firar med tacksamhet i hjärtat. Men orden jag skrev igår kändes inte rätt att fortsätta på idag. Visst är det konstigt. 
 
 
Tänk vad dessa åren gjort med oss, och då är det på ett positivt sätt jag menar. Starkare, ödmjukare, mer rädda om varandra och framför allt så har vi nästintill tvingats bli mer härvarande. I början av dessa sju åren så gick allt lätt, visst början var för dj-vlig, det ska erkännas men sedan så trallade det på. Inget kunde stoppa krigaren, så kändes det då. Såhär skulle det alltid vara. Full fart med protesen och inga hinder, inte större än att vi snabbt skulle fixa dem.
 
 
Så lyckligt ovetandes man är om framtiden. Detta året som gått har verkligen torktumlat oss rejält, både mig och krigaren. Men vi har också hittat egenskaper hos varandra som vi inte sett innan. Ett sjujäklaranamma, en helt sjuk styrka, konsten att ibland ta timme för timme, hur vi snabbt läser av varandra och även andra för den delen, hur vi peppar varandra och hur energin flödar mellan oss. Ett år där vi fått ta fram allt vi har för att ta oss fram vissa dagar, för det har varit dagar där vi verkligen kunnat bara glida med också. 
Att lära sig att allt inte är en kamp utan att man måste njuta med och låta det där jobbiga spela andra fiolen. Att rasa ut när trycket är för högt, att gråta när fördämningen brister men framför allt skratta tillsammans.
 
 
Och karusellen har ju inte precis stannat ännu, vi måste åka med ytterligare ett tag, men vi vet att vi fixar det.
 
Såret på krigarens ben går ihop fint, det är inte långt kvar innan det är läkt ihop. Tyvärr fick han en tatuering runt i den nya huden i måndags. Sårsköterskan vi går hos rekommenderade oss att lägga på lidokain, en bedövningssalva, innan vi kom upp så skulle det inte ta så lång tid hos henne. Sagt och gjort, jag la på ett tunt lager här hemma innan vi åkte. När vi kommer upp och krigaren tar av förbandet så höll jag på att trilla av stolen. Det var helt blåsvart runt hela öppningen. Sköterskan frågade om det såg ut såhär när jag smörjade in, men det gjorde det ju inte för hade jag sett detta hemma hade jag blivit livrädd. Hon försökte med en svamp med tvål och vatten att gnugga bort det men icke då, det satt som berget. Hon letade febrilt på nätet vad detta kunde vara för reaktion och sa att det hade registrerats ett par fall av hudförändring innan. Vi fick lova att kolla på eftermiddagen så det inte spred sig. 
 
 
Som tur var när jag gluttade på förbandet så var det fortfarande bara en halvcentimeters kant runt. Dock så letade jag också på nätet för att se vad jag kunde hitta om biverkningar av salvan, men jag hittade inget om någon blå reaktion. Får ta det vidare nästa vecka när vi träffar läkaren igen. 
Smärtan är fortfarande jäkligt jobbig för honom i båda benen, och tyvärr lär det fortsätta. Det finns inte något att göra åt all sörja som simmar omkring i benen, mer än att det får läka ut själv. Någon tid på detta kan de inte sätta. Men nästa vecka ska vi iaf träffa läkaren och då blir det ultraljud på stumpen för att de ska se vad de har att vänta sig när de ska operera den igen. 
 
 
Idag så får vl plocka fram vår egen sol. Det blåser som sjutton här och regnet piskar på. Perfekt väder för att kura ihop sig inne och bara vara. Hösten är här med besked, tranorna har passerat här i en vecka, på väg söderöver, kloka djur, och vi har haft vår första frostnatt.
Jag och krigaren röjer här hemma, han ska få ett nytt rum. Mitt gamla kontor och Nikkes gamla rum ska bli ett stort rum till honom. Det känns viktigt att han har något att planera och se fram emot. Han har stora visioner, och alla dem går inte att genomföra, men det kommer garanterat att bli bra ändå ;)
 
 
Tack för att just du tittade in! Och för er som undrar så ja, jag har börjat så smått på två böcker. En som kanske aldrig kommer ut, och en som vem vet, kanske kommer ut ;)
 
Önskar er en fortsatt fin vecka!
 
Till sist: We can´t always choose the music life plays for us, but we can choose how we dance to it!
 
Kram
Pia

Tiden bara går...

Ja just nu känns det som om tiden bara går. Vi är redan inne i mitten av september och i ärlighetens namn vet jag knappt hur vi kom dit. Det känns som om vi lever i en slags bubbla, och den bubblan har vi levt i i snart ett år! Ett år! Vissa dagar känns det som om det alltid har varit så och ibland kan man förnimma att det har gått mycket fortare. Men ändock ett helt år. Vi människor är otroligt anpassningsbara, både på det bra och det dåliga sättet. 
 
 
I detta fallet så är det på det bra sättet känner jag. Hade inte jag och krigaren anpassat oss till att sitta här hemma tillsammans dag ut och dag in så hade det varit ett långt och tufft år. Men jag tycker vi har klarat det bra. Visst har vi haft ups and downs, det kan man ju inte undvika, men på det stora hela så har vi fixat det bra. 
 
Jag har inte skrivit vare sig här på fb eller insta på ett bra tag. Orken tog liksom slut, magkatarren kom på posten och nu har vi blivit invaderade av en förkylning som heter duga, men det är ju övergående. Krigaren har nästan kommit ur den medans jag är mitt upp i den. 
 
Det blir alltid mycket Tack kan nån tycka från min sida, men jag är så oändligt tacksam för alla er som bryr sig och hör av sig på det ena eller andra sättet och undrar hur det går med krigaren. Så återigen vill jag Tacka er var och en med en stor Kram <3 Ett speciellt tack denna gång går till Carina som dök upp här med både choklad och gott bröd, och en liten extra bonus. Jag blev alldeles varm när hon kom och även krigaren, då han aldrig träffat henne tidigare och ändå upplevde att hon kände honom. Tusen Tack fina du <3
 
 
Det går rätt tungt nu för krigaren. De vet inte riktigt vad de ska göra med benen och alla miljoner trådstumpar där cirkulerar inne, så just nu lever vi återigen i ovisshetens land. Det där förtärande landet där man inte har några svar och hjärnspökena ställer till det. Man får hela tiden påmnina sig att vara här och nu, för vi kan inte se längre fram. Såret på benet läker så sakta. Nu blir det nog utan vakuumbehandling för granulationsvävnaden, fint ord väl, det är det vi har under hudlagren, växer högre än huden så de vet inte om de måste skära ner den så det kan läka lättare. Lite komplicerat det där om ni frågar mig, att en behandling som ska hjälpa till att läka, hjälper så bra att det går åt fel håll. Ja, vi får se på måndag vad de säger.
 
 
 
Så vi tar en dag i taget, ibland en halv dag. Man springer gärna långt fram i tanken men får hejda sig och försöka vara här och nu.
 
Och visst har jag smitit hemifrån några gånger. Jag har varit på jubileumsfest för vår förskola, med personalen och deras respektive. En supermysig kväll, verkligen. Vi är lyckligt lottade som har världens bästa personal!!
 
 
Vi hade dessutom en sjujäkla tur med vädret ;) Regnet öste ner både före och efter vi hade kört tävlingarna utomhus. Ja ni ser här ovan hur molnen lurade på oss.
Med samma personal var vi iväg på Karlsbergs gård i Sibbarp och hade en planeringsdag. Lika mysigt det.
 
Jag är dessutom lyckligt lottad med att ha supergoa vänner runt mig som ser till att det blir aw och meditation. Det är en stor lycka att ha alla dessa underbara människor runt mig <3 Och då inte minst min familj, både min närmaste och mina systrar och föräldrar. Jag vet inte vad jag hade gjort utan er <3 
 
 
Jag har ju också fått helt nya vänner. De bor grannar här ett tag med oss. Jag är verkligen ingen hästmänniska men jag tycker det är vackra djur. Just dessa tre har helt olika personligheter och vi har fått en härlig kontakt. Det kan ju ha lite att göra med att jag nästan alltid har nåt gott i fickan när vi passerar dem ;) Morötter står väldigt högt på listan. Spana in liraren till höger på bilden :D
 
 
Jag älskar dessa solarna som lyser upp vår promenad.
 
 
Just promenaderna med pälsbollen är en stor källa till att ladda energi. När vi får strosa i lugn och ro och bara kan ta in allt som naturen bjuder på.
 
 
Den 5e september så hade jag förmånen att få gå på två föreläsningar med Micke Gunnarsson. En trio av, Krickelin och hennes man Jonas och Lisa Burenius tillsammans med Vagabondshoes, satsat på att göra Varberg lite mjukare. En fantastisk satsning och idé.
Den första föreläsningen var för kommunens 5e klassare och jag åkte in med krigaren. Jag är väldigt glad att jag gjorde det ur flera vinklar. Den ena att jag fick lyssna på föreläsningen, helt makalöst hur Micke kunde fånga de flesta som var där. Den andra för Arena Varberg inte inkluderar de som sitter i rullstol. Visst fanns det hiss i anslutning till trappan osv men nere på parkett där de flesta satt fick man inte sitta i rullstol pga brandföreskrifterna. Nej vi fick sitta högst upp på läktaren vid dörren. Hade han åkt in med sina klasskompisar hade han inte fått sitta med dem utan själv med en vuxen från skolan. Nu skulle man kunna tro att denna byggnad är supergammal då man bör inkludera alla idag, men den är bara 14 år och då känns det lite märkligt.
 
Men bortsett från det var det en fantastisk föreläsning. På kvällen var alla föräldrar och andra viktiga vuxna inbjudna att gå och lyssna. Temat för hela dagen var hur vi skall komma närmare varandra, vuxna - barn i en tidsålder där allt går så fort och oftast digitalt. Att hänga med och vara intresserade av vad våra barn gör istället för att försöka få dem att trampa i våra egna fotspår. Vi vet ju inget om vägen de ska gå. Vi kan ju bara finnas där vid deras sida och erbjuda en hand längs vägen.
 
 
Det är så viktigt att påminna sig om att de bara är här till låns ett kort tag, och just när vi har dem så får vi bara se till att lägga grunden. En grund de kan stå stadigt på när det blåser, för blåsa lär det göra så är livet. 
 
Just nu bor jag och krigaren i en härlig liten röra. Jag har flyttat mitt kontor till hans rum och han bor lite överallt i huset just nu, eller iaf hans grejer.
Saken är den att han ska få ett nytt rum, mitt gamla kontor som ska slås ihop med Nikkes gamla rum som bara står och inte används, ja mer än när han och Sara tittar ner. Så nu är mitt kontor flyttat och snart ska vi ge oss på att tömma Nikkes rum också, förkylningen kom emellan kan man väl säga ;)
Man måste ha något att se fram emot, jag känner att krigaren behövde något att verkligen se fram emot och planera när allt annat är upp och ned.
 
 
Oj, det blev ett långt inlägg det här. Har du orkat hit så tackar jag för att du läst <3
 
När väl skrivkrampen släpper och huvudet går igång så går det knappt att stoppa. Men risken är att det lyser igenom en bitterhet när man är trött och slutkörd och jag känner att jag snubblar på gränsen.
 
Nu vill jag önska dig en fortsatt härlig helg!
 
 
Så till sist: When life changes to be more difficult, change yourself to be stronger!
 
Kramen
Pia