Flera gånger har jag fått frågan: Varför bloggar du? Ja, det är inte helt enkelt tycker jag
att svara på den frågan. Från början så skapades ju bloggen för Zacco, han heter ju
Kitune´s Marlon Jackson "Zacco". Då blev det marlonzacco som bloggen fortfarande
heter. Det var en överenskommelse med Zacco´s uppfödare som jag startade den,
hon ville gärna att jag skulle lägga in en bild nån gång då och då och skriva hur det
gick. Alltså startades bloggen strax innan vi hämtade hem Zacco. Nu hann ju inte
Zacco vara hemma hos oss mer än 10 dagar innan olyckan hände som ändrade vår
värld. Då blev den en länk ut till alla som ville se hur det gick utan att ringa ner grabbarna
här hemma. Jag har en hel del nya läsare och för att kunna hänga med så gå tillbaka
till bloggens start så är ni med.
Sedan fortsatte jag när jag kom hem, och ja nu gillar jag detta med att blogga. Gillar
att dela med mig av vår vardag och hoppas att någon kan se att ingenting är omöjligt
hur svart det än kan vara ibland. Det var väl ett litet enkelt svar va ;) Om du bloggar,
varför bloggar du ;)
Nej ju tillbaka till verkligheten. Här rullar det på i härlig fart. Den sista semptember har
kommit till oss idag och ja jag kan inte annat än att tycka att det har varit en helt
fantastisk månad. Det var på något sätt som vi fick låna sommaren lite till.
En av mina trogna promenadkompisar.
Även i naturen kan man finna de som klarar sig fint utan alla kroppsdelar.
En annan goding som letar efter den andre fyrbente som gömt sig.
I måndags så var himlen lite dramatisk. Det var ett märkligt ljus, nästan lite spöklikt.
Solen lyste upp den lilla glipan som var till molntäcket.
Ja inte för att jag tyckte det såg inbjudande ut när jag tittade närmre, men oj vad hallonen och
björnbären har gått om igen.
Jag är rädd att smulgubbens bär inte hinner bli färdiga innan frosten tar dem.
Godingen <3 Igår kväll så var jag på Harmonikväll. Det är en meditationskväll. Ett sådant lugn
man får efter det. Man känner så komplett på något märkligt vis. Underbar känsla att gå hem
med, och den finns kvar i kroppen länge om man är rädd om den.
Morgonen var så där pastellfärgad som vissa mornar är.
Krispig dagg låg kvar på växterna.
Vi startade vår dag inne på ortopedtekniska hos Bosse och provade hylsan som vi var inne
och gjöt förra veckan. Den satt som en smäck. Vi lämnade in bonusfoten som han inte använder
så mycket just nu, den som inte är en blade. Sedan får han ha den ett tag och känna hur det
känns. Därefter så fixar de en ny blade till honom och så får han gå in den. Vi har även
diskuterat detta med utslagen. Hopplöst ibland känns det som. Hur man än gör så blir det
något fel.... Men det är bara att försöka komma på nya lösningar, så nu ska jag klippa lite
i sleeven så får vi se om det löser det hela.
Sedan lämnade jag av Linus i skolan och stannade snabbt för att fånga denna halon. Den hann
nästan försvinna innan jag hade möjlighet att fota den. Den syns svagt svagt till vänster.
Nu sitter jag här med en stor kopp kaffe, mitt kanelknäcke och en clementin igen. Laddad för
att getting to learn more english ;)
Önskar er en härlig dag!!!
Till sist: Att stanna upp ett ögonblick emellanåt, kan vara den enda möjligheten att
orka med att gå vidare!!!
Kramen
