Det känns som om det blir ett spretigt inlägg idag, en sådan där härva som jag får till
alldeles för ofta här.
Mitt i julbubblan sprang tröttheten ikapp mig. Jag kände hur proppen fullkomligt drogs
ur och all energi rann ut. Ska jag vara ärlig så hade energin och tålamodet redan börjat
sippra ut i en spricka innan.
Sedan den 9e oktober har jag gått här hemma med krigaren, bortsett från sex dagar
då vi var i skolan och försökte lösa det här rampeländet. Snabbt räknat är det över
2,5 månad. Att under de månaderna inte kunna röra sig här hemma som jag velat för
krigaren har byggt upp en enorm rädsla när han inte har sin bonusfot. Att hela tiden
tala om vad jag ska göra om jag försvinner ur hans åsyn. Att ändå utmana honom i
hans rädsla, i små små doser för att visa att jag först och främst aldrig skulle lämna
honom, sedan att det inte händer något om han inte ser eller hör mig hela tiden.
Att vara mamma, tränare, lärare och lekkompis under denna tiden, ja det är lite för länge för att
det ska bli motiverande för honom, och även för en annan. Att lyfta honom när han känner sig
som en bebis som inte kan gå, att det är så andra ser honom. När alla demoner knackar på under
en och samma dag, herr Värdelös, fru Kan Inte, Gnällspiken, Mr Trots, Mrs Latmask och sist
men absolut inte minst herr Hopplöshet. Att som barn ha dessa på besök med jämna mellanrum
gör ju inte livet lättare för en krigare. När då mamman känner att hon orkar inte peppa just idag,
hon orkar inte lyfta sig själv ens, då är det inte bra. Då får mamman åka ner till havet och andas
in ny energi, boosta så gott man kan en liten stund.
Låta tårarna strömma fritt och förbanna det som känns tungt. För att åka därifrån lite lättare om
hjärtat. Detta har funkat bra under dessa månaderna, men nu känns det som om det inte räcker.
Att jag hade behövt vara själv ett par dagar för att komma tillbaka på banan, och det är inte lätt
mitt i alla helger. För det sista jag vill är att krigaren ska känna att jag inte orkar, och koppla det
med att vi har gått här hemma och gnavt på varandra. Det är ju ändå inte den största grejen,
den största energitjuven har ju varit rampen, eller de som skulle fixa rampen. Detta onödiga
idiotiska krig som har ätit upp energin. Att brottas mot dessa inkompetenta varelser, helt
utan empati, det tar, men inte förrän man kopplar av och stänger ner, då slår tröttheten till.
Som en smocka som hängt i luften länge.
Jag har försökt hitta mina ensamma stunder under de här dagarna, det har inte varit många eller
långa men de har varit iaf. Helst hade jag velat sitta i en stuga vid havet, den enklaste möjliga,
värme och toa är ju bra, och bara varit, alldeles för mig själv och skrivit. Men allt går inte att lösa
och då får man hitta de varianter som funkar för en just då. Att jag kommer att åka alldeles själv
det vet jag, bara inte när och så ska jag hitta ett boende när havet, utan att ha en massa människor
runt mig. Ja ni förstår själva, det är inte det enklaste.
Så länge fortsätter jag att peppa krigaren, att se honom klara av de där små stegen som jag utmanar
honom med. Så sakta ser jag att träningen och tjatet ger resultat hos honom. Han går lite grand
inne med en krycka nu, riktigt bra också. Då laddas batterierna igen, när jag ser att leendet når
ögonen på honom, när han upptäcker att det går framåt, inte alls så fort som han vill, men ändå
framåt. När jag får honom att förstå att det inte är någon som vare sig ser ner eller tycker att han
är mindre värd för han inte har sin bonusfot, att han måste kasta ut de tankarna ur huvudet för de
har inte där att göra. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, att det alltid är lättare att vara på andra
sidan, den som ger råden och peppen.
Vi lyfter guldkornen, de där små som glimmar till. Tre perfekta steg, en svettig ballongmatch, små
avstånd, lite egen lek, ja de där små framstegen, de måste man lyfta högt för att orka fortsätta.
Nu är det inte långt kvar på detta året, och som jag sa till krigaren, nästa år, då vänder det. Då springer
du som du gjort innan, lita på det.
Imorgon fortsätter peppingen och jag ska ladda batterierna lite extra med en Harmonikväll igen.
Till sist: Be faithful in small things because it is in them that your strength lies!
Kramen
Jag önskar verkligen dig och er det bästa.
skrivenAtt nästa år ska bjuda er på ny luft och enkelhet.
Vila och trygghet.
Även om det är förjäkla tufft så vill jag att du ska veta att du mitt i det också är en inspiration. Att din kamp visar att vi får helt enkelt inte lägga oss.
Jag hoppas att du snart kan sticka iväg.
För några dagars ensamhet. Ladda batterier som behövs laddas.
Stor och varm kram Hannis