Med krigarens ögon.

Mamma, kan alla uträtta underverk? Frågan dyker upp hos krigaren när han tittat på en film.
Mitt svar är utan att tveka: Ja, det klart, bara man är villig att kämpa för det.
Detta svar belönas med ett stoort leende. Bra, säger han, bara så jag vet.
 
 
Jag har tänkt mycket på hur annorlunda jag är som mamma till krigaren mot hur jag var mot de 
två äldsta, inte så att jag känner att jag var sämre, men kanske hade jag inte samma lugn som 
jag har nu. Kanske var jag igång i nåt märkligt snurrande hjul där man "måste" visa att man 
hittar på så mycket som möjligt och klarar av att hålla tusen bollar i luften utan att en enda 
ramlar ur händerna.
 
 
På fb får man upp minnen med jämna mellanrum. Det dök upp ett och jag kikade runt lite bland
mina gamla bilder. Dessa godingar busade runt på dagis tillsammans och gör så fortfarande.
Krigaren är rätt omisskännligt i mitten ;) Detta var sommaren -11 och inte anade vi att allt skulle
bli så annorlunda bara en månad senare. Det är ju så att vi människor danas av vad vi trampar
igenom. Och jag är rätt säker på att jag ändrat mig väldigt mycket efter olyckan, både som Pia
och som mamma, där tror jag är den stora skillnaden mot när de stora killarna var små.
 
 
Det har varit alla sorters väder de senaste dagarna. Vissa dagar har varit som att gå i en säck. 
Dimman har legat tät och duggregnet sett till att snön töade bort.
När jag körde in till Harmonikvällen så var det riktigt otrevligt, sällan jag känner så men himmel 
så tjockt det var. Det var värt det alla gånger. Att känna det lugnet när man varit där i 2,5 timme
är något alla borde prova på. 
 
 
 
Med mord i blicken körde jag och krigaren lite pingis :) Att hala upp telefonen och ta en bild var
inte speciellt populärt :D 
 
 
Månen har seglat över himlen full och galen.
 
 
Vårecken? Nja kanske inte, en vild kaprifol som inte hängt med på att det är januari bara. 
När vi gick ut på morgonen i tisdags och snön var borta så sa krigaren: Så friskt allt ser ut!
Hur menar du sa jag. Jo det är så klara färger när allt är lite fuktigt. Och tänk så rätt han har,
allt ser fräschare och friskare ut när det har en liten touch av dagg på sig.
 
 
 
Soluppgång när den är som bäst.
 
Igår var det grått och trist, inte alls lika friskt ute. 
De senaste dagarna har jag skrivit svar på kommuniceringen mellan S.I. och kommunen. Jag höll på 
att smälla av när jag läste deras svar på min skrivelse. Jag tänker inte gå in på det här, men oj vad
mycket som jag borde informerat om mycket tidigare!!! Eller hur. Det är inte riktigt mitt jobb att 
besiktiga skolan. D.O hörde av sig och ville gå igenom allt innan de skickar vidare om rampen och
de sakerna som de ansåg vara relaterade till att krigaren är ampis. 
 
 
Man tror inte det men det stjäl massvis med energi. Att sitta och gå igenom allt igen och dessutom svara
på urkorkade kommentarer från de som ska vara ansvariga för grundskolan här i kommunen.
 
 
När jag fått iväg mailen så lät jag allt sköljas bort tillsammans med vattnet i bäcken. En skön känsla.
 
 
Godingen är förstås med på alla promenader, tror iofs han saknar snön.
 
 
När jag skjutsat krigaren till simskolan där gubben mötte upp efter jobbet, så åkte jag ned till havet en 
stund. En magisk stund. Jag är så tacksam att jag har det stora blå så nära.
 
 
Jag stannade trots den bistra vinden och sa farväl till solen och hoppas på återseende imorgon.
 
 
Nu väntar en rätt slapp kväll. Förkylningen ligger där och lurar och jag känner att jag får ta det lite 
lugnt så den försvinner helt och hållet.
 
 
Denna bilden dök också upp som minne. En av de finaste på pälsbollen <3
 
Önskar er en fortsatt fin vecka!!
 
Till sist: Ingen har mer än stunden!
 
Kramen

Dimmigt.

Snart är en riktigt slappehelg till ända. I fredags var jag trött, kändes som om kroppen inte alls
ville vara med. Resultatet kom på lördagsmorgonen, Välkommen förkylning, snabba dig och 
stick! Huvudet bultade, näsan rann och det rev i halsen. Det klart jag såg fram emot att gå på 
bio och ut och äta på kvällen... not. 
Men vi kom iväg, jag hade ju redan bokat och betalt biljetterna till Ove. Så nu tillhör vi den 
stora skara som också har sett filmen.
 
 
Krigaren var hemma med sina bröder och Ida kom när hon jobbat klart. 
 
Filmen var verkligen jättebra, nu tror jag att det är en film, precis som boken, som har lika många
tolkningar som läsare, tittare. För mig är filmen en tung berättelse om hur vi danas när vi inte får
kärlek och närhet som barn. Att vi alla har en ryggsäck att bära med olika tung packning, och framför
allt hur ryggsäcken är packad. Det finns alltid en bakgrund till att vi blir just de vi blir.
 
 
När jag tittar på filmen, och när jag läste boken, tänkte jag hur jag själv är som förälder. Har jag gett
mina grabbar vingar, rötter och en tro på att de kan försätta berg. Har jag visat att jag alltid finns där,
att inget går före om det är något de har problem med. Vet de att de kan komma till mig i alla lägen.
Jag hoppas verkligen det, och det känns så, men man kan aldrig vara säker. Föräldrarollen är en
av de svåraste rollerna man har, likaså viktig vuxen. Så kallar jag de som finns omkring barnen men
inte är deras föräldrar, de som kanske är, bonusförälder, de närmaste i famlijen. 
 
 
Jag gillade verkligen filmen, jag grät och skrattade om vartannat. Förbannade hur livet jävlas med
en och gladdes med dem när de hade flyt. Den speglar verkligheten med en härlig dos ironi som 
jag gillar.
 
 
Som ni ser på bilderna har det varit en grå och dimmig dag. Regnet har drivit tätt och snön sjunker
ihop till en kletig kladdig massa. Jag har sovit bort stora delar av dagen då jag inte varit på topp
precis. Hoppas att den ger sig av snart, förkylningen alltså.
 
 
Krigaren kämpar med sin träning. Han körde ett pass helt själv imorse utan att säga något till oss. 
Jag hörde hur han mekade och stånkade men låtsades som att jag inget hört eller förstått. Han var
så stolt när han kom och berättade hur han hade kört hela programmet och lite till <3
 
Nu längtar jag till nästa helg, ja jag vet att man ska ta dag för dag. Men nästa lördag ska jag ha 
date med mina sissor. Bara vi tre ska träffas och fira lillsys. Att ha den gemenskapen och den
härliga energin med sina syskon är inte alla förunnat. Jag är så glad att ha dem i mitt liv och vi 
ger varandra så mycket kärlek i alla lägen <3 <3 <3
 
 
Först ska jag gå på Harmonikväll imorgon, det är helt underbart. Det ger så mycket energi och det 
känner jag att jag behöver nu.
 
Önskar er en superhärlig vecka!!!
 
Till sist: The same boiling water that softens the potato hardens the egg. It´s about what you are made 
of not the circumstances!
 
Kramen
Pia

Fotobombning.

Igår vaknade vi i Narnia, det hävdade krigaren iaf. Tyvärr så ville hans mage, ja hans har också
bråkat efter de senaste månadernas tumult, inte riktigt vara med så han fick stanna hemma.
Efter en timme eller så och en novaluzid så mådde han mycket bättre. 
 
 
Hittade denna bilden när jag letade efter bilder på krigaren till Superior Kids Race. De ville ha 
en bild och en liten kort berättelse om honom. Detta ville de lägga ut på fb för att kanske få
något mer barn med protes att hänga på. De gjorde en väldigt snygg grej tycker jag, de bjuder
alla barn som tävlar med protes på anmälningsavgiften. 
 
 
Snön ligger kvar och det har varit bitande kallt, iaf för att vara på västkusten.
 
 
Finingen tycker att det är väl kallt om tassarna när det kryper ner mot -15, då får de blir korta men
desto fler promenader.
 
 
 
Såg dessa mönster på altanen. Visst är naturen magisk, vilka fantastiska blommor och fjärilar
den gör. Eller som krigaren påpekade, det är Jack Frost som ordnar det.
 
 
Jo, snöbus har vi hunnit med i veckan också. Vissa går lite mer in för det än andra :)
 
 
Så igår morse drog dimman in vid halv sex på morgonen. I kombination med -15 så blev naturen
helt magisk, precis som Narnia.
 
 
 
 
 
Man kunde helt enkelt inte se sig mätt på allt det vackra.
 
 
Krigaren hängde med på en sväng, men hade svårt att gå för Simba trasslade sig runt benen hela
tiden på honom.
 
 
 
 
När solen lyste så blev det som ett sagoland.
 
 
Krigaren var på simskola igår och när jag lämnat honom hos gubben där så stack jag och handlade.
Men när jag var på väg tillbaka till stan såg jag att solen inte hade gått ned. Jag ökade lite och 
svängde ner till Getterön, Hattaviken.
 
 
Jag hann ner precis när solen kysste horisonten.
 
 
Ett vackert avslut på en fin dag, med magisk känsla.
 
 
 
Idag har jag roat mig med att städa :) Lite pappersjobb fick jag undan också. 
 
 
Idag är det däremot väldigt grått, nästan lite brunorange ute.
 
 
 
Nästan samma bild som jag tog för fyra år sedan, fast då var Zacco i andra hörnet :) Den gjorde jag 
canvas av och hänger här på väggen.
 
 
Vacker solnedgång idag också, men jag var lite sent ute.
 
Nu har Nikke kommit hit och imorgon ska brödraskaran och Ida vara här själva. Jag och gubben
ska gå på bio och sedan ut och käka. Ove står på menyn för bion iaf, vad som står på menyn 
för käket får vi se.
 
 
Solens sista strålar gav Zacco en märklig färg, rosaorange.
Just nu är jag så inne i boken jag läser, I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson. En helt
fantastisk bok, naken och ärlig, hård och kärleksfull, tung och hoppfull. Läs den!!!!
 
 
Önskar er en riktigt härlig helg!!!!
 
Till sist: The question is not what you look at, but what you see!
 
Kramen