Mamma, kan alla uträtta underverk? Frågan dyker upp hos krigaren när han tittat på en film.
Mitt svar är utan att tveka: Ja, det klart, bara man är villig att kämpa för det.
Detta svar belönas med ett stoort leende. Bra, säger han, bara så jag vet.
Jag har tänkt mycket på hur annorlunda jag är som mamma till krigaren mot hur jag var mot de
två äldsta, inte så att jag känner att jag var sämre, men kanske hade jag inte samma lugn som
jag har nu. Kanske var jag igång i nåt märkligt snurrande hjul där man "måste" visa att man
hittar på så mycket som möjligt och klarar av att hålla tusen bollar i luften utan att en enda
ramlar ur händerna.
På fb får man upp minnen med jämna mellanrum. Det dök upp ett och jag kikade runt lite bland
mina gamla bilder. Dessa godingar busade runt på dagis tillsammans och gör så fortfarande.
Krigaren är rätt omisskännligt i mitten ;) Detta var sommaren -11 och inte anade vi att allt skulle
bli så annorlunda bara en månad senare. Det är ju så att vi människor danas av vad vi trampar
igenom. Och jag är rätt säker på att jag ändrat mig väldigt mycket efter olyckan, både som Pia
och som mamma, där tror jag är den stora skillnaden mot när de stora killarna var små.
Det har varit alla sorters väder de senaste dagarna. Vissa dagar har varit som att gå i en säck.
Dimman har legat tät och duggregnet sett till att snön töade bort.
När jag körde in till Harmonikvällen så var det riktigt otrevligt, sällan jag känner så men himmel
så tjockt det var. Det var värt det alla gånger. Att känna det lugnet när man varit där i 2,5 timme
är något alla borde prova på.
Med mord i blicken körde jag och krigaren lite pingis :) Att hala upp telefonen och ta en bild var
inte speciellt populärt :D
Månen har seglat över himlen full och galen.
Vårecken? Nja kanske inte, en vild kaprifol som inte hängt med på att det är januari bara.
När vi gick ut på morgonen i tisdags och snön var borta så sa krigaren: Så friskt allt ser ut!
Hur menar du sa jag. Jo det är så klara färger när allt är lite fuktigt. Och tänk så rätt han har,
allt ser fräschare och friskare ut när det har en liten touch av dagg på sig.
Soluppgång när den är som bäst.
Igår var det grått och trist, inte alls lika friskt ute.
De senaste dagarna har jag skrivit svar på kommuniceringen mellan S.I. och kommunen. Jag höll på
att smälla av när jag läste deras svar på min skrivelse. Jag tänker inte gå in på det här, men oj vad
mycket som jag borde informerat om mycket tidigare!!! Eller hur. Det är inte riktigt mitt jobb att
besiktiga skolan. D.O hörde av sig och ville gå igenom allt innan de skickar vidare om rampen och
de sakerna som de ansåg vara relaterade till att krigaren är ampis.
Man tror inte det men det stjäl massvis med energi. Att sitta och gå igenom allt igen och dessutom svara
på urkorkade kommentarer från de som ska vara ansvariga för grundskolan här i kommunen.
När jag fått iväg mailen så lät jag allt sköljas bort tillsammans med vattnet i bäcken. En skön känsla.
Godingen är förstås med på alla promenader, tror iofs han saknar snön.
När jag skjutsat krigaren till simskolan där gubben mötte upp efter jobbet, så åkte jag ned till havet en
stund. En magisk stund. Jag är så tacksam att jag har det stora blå så nära.
Jag stannade trots den bistra vinden och sa farväl till solen och hoppas på återseende imorgon.
Nu väntar en rätt slapp kväll. Förkylningen ligger där och lurar och jag känner att jag får ta det lite
lugnt så den försvinner helt och hållet.
Denna bilden dök också upp som minne. En av de finaste på pälsbollen <3
Önskar er en fortsatt fin vecka!!
Till sist: Ingen har mer än stunden!
Kramen
fina bilder
skriven