Denna vecka är det utmaning igen hos Malin på FrökenFoto, temat är Balans. Ett rätt aktuellt ord
för mig och garanterat för många andra. Man behöver balans i livet, det är viktigare än allt. En
balans som ofta är svår att hitta. Antingen väger det över åt det ena eller andra hållet.
Igår tippade det över för min del, ingen balans överhuvudtaget. Det var ett resultat av att ligga i
krig för en så enkel sak som trygghet att få vara den man är i skolan, att bli accepterad för den
man är oavsett färg, religion eller funktionshinder. Jag har känt några dagar att jag snubblade
mig fram, seg och helt slut, men bara för det kan man inte sluta kriga, vem gör det om inte jag
gör det?
Jag känner mig ibland som min älskade svan, ensam och lite vilse. Jag har fått sätta mig in i skol-
systemet och i denna veckan CPS-metoden, för det är den de ska tillämpa i krigarens klass. Men
jag har insett att kunskap ger makt och att ligga steget före med att läsa på om vad som händer är
det enda som gäller för att man ska kunna föra detta gerillakrig.
Så igår när jag skulle hämta ut ett nytt parkeringstillstånd för krigaren, vi har ett sedan innan och
det varade i tre år, så talar denne, ja jag vill inte skriva här vad jag tycker om honom, att ni får på
ett år då din son har protes, då kan han ju gå själv....... Oftast har jag en iskyla emot sådana här
personer men eftersom jag snubblat mig fram det sista så kan jag tala om att han fick veta vad
jag tyckte om detta. Utan att säga hejdå gick jag därifrån med tillståndet, morrande som en jag
vet inte vad.
När jag känner såhär sätter jag ofta på musik i mina lurar och så gjorde jag även igår, iväg till affären
och bland de sista låtarna kom Frank med Albin. Den tryckte på något i mig och jag kände att tårarna
brände i ögonen. Snabbt scannade jag ut och åkte ner till havet där de fick flöda fritt tillsammans
med raderna: Du kan falla hundra gånger jag ska rädda dig, du kan slå mig hundra gånger jag ska
älska dig, du kan springa så snabbt du kan härifrån hur långt du vill jag finns där ändå.
Har du inte hört låten så lyssna, och lyssna noga.
T.o.m gungan kändes jobbig, varför hände den där, vem kunde gunga på den??
Kände mig som stenen i havet, vågen hade tippat över och balansen var borta, inget land i sikte, ingen
ände på allt krigande. Tårarna ville inte sluta rinna så när jag körde hem ringde Mikael mig, mitt äldsta
hjärta och sa till mig att jag skulle göra som jag alltid sagt till dem: Bryt ihop och kom igen, du fixar det.
Vet inte hur du har blivit så klok redan, jag är stå stolt över dig <3
Tårarna låg på lur hela dagen, en otäck klump i magen men allt eftersom så lugnade det sig och ersattes
av en trötthet, men även en glädje över att kunna just bryta ihop och komma igen.
Jag köpte tulpaner för att lysa upp helgen.
När krigaren kom hem så städade vi och dansade som han och jag gillar att göra ihop ;) Det var ju fredag
och jag fick inte påmint er om att dansa, så jag gör det idag istället!
Ja vi har åter fått en liten släng av vinter här. Det är inte mycket men det lyser upp iaf. På tal om låtar
så är det en annan låt som går rätt ofta här hemma, det är krigarens favorit. Vad annat passar honom
än, Warriors med Imagine Dragons ;) En maffig och pampig låt som verkligen kännetecknar mitt humör
just nu.
Har du orkat hit vill jag nästan be om ursäkt för ett så tungt inlägg men min blogg kommer från mitt
hjärta och mitt liv, det går upp och det går ner som för alla, då blir det så även här.
Vill ni se fler bidrag i utmaningen så klicka här!
Önskar er en härlig helg!!!
Till sist: Life is like a piano. The white keys represent happiness and the black shows sadness. But as
you go through life´s journey, remember that the black keys also makes music.
Kramen
