Vissa dagar känns det som om det är dags att sluta blogga, men i nästa stund så vill jag
ändå ha kvar den. Det blir lite glest med inlägg nu, av många orsaker. En av dem är tiden,
jag vill så gärna vara ute och ladda med det ljus man kan få. En annan är att jag inte hittar
orden just nu, det är mycket som skrivs i min egen dagbok, som jag inte delar med mig av
här, en annan är min egen resa, vad som ska hända framöver som inte är färdigt och jag
vill inte gå ut med det förrän jag vet lite mer.
Men en dag som idag när det är grått och halvstorm ute så kan man landa här en stund :)
Grannens godingar blir alltid glada när man tittar förbi.
Miljoner droppar som sedan förenas i den stora massan.
Häromdagen så blev en diskussionen med krigaren djupare än Marianergraven. Vi var på väg hem
från stan efter att ha handlat och då säger han: Mamma, du vet att vi tror att man kommer till
Nangijala när vi dör. Ja. Är man lika gammal där som när man dör? Ja, det tror jag, vadå? Tänk
om man blir hundra år, då vill jag inte komma dit. Jag kände att då var det läge att tala om vad
jag egentligen tror, att vår själ återföds i någon annan skepnad eller annan människa. Så jag
säger: Jag tror egentligen att det vi känner och tänker flyger vidare till någon annan när vi dör.
Det är tyst i baksätet, men så säger han. Tänk, att du kunde säga det som jag menar. Det är
så krångligt att förklara, för många av mina tankar och känslor har jag inte tänkt och känt, det
måste komma från någon annan. Och tänk så bra att det jag tänker kommer till någon annan
sen. LIlle krigaren, det rör sig massor i det lilla huvudet.
Jag tror att det rör sig mycket hos alla, bara vi tar oss tid att lyssna och prata, ibland om sådant
som vi inte alltid kan förklara, men ändå kan förstå om vi lyssnar tillräckligt noga.
Denne lille tok, som tycker att det känns så konstigt nu när Nikke ska titta på lägenheter i Göteborg
och inte bo kvar hemma i höst.
Ja vädret går upp och ner. Än är det sol och varmt, än känns det som om vi är på väg in i hösten.
Kvällshimlen igår.
Mina smulgubbar väntar på värmen precis som jag.
Idag har jag fått röjt runt i huset, förra veckan hade jag lite lyx då Nikke hade städat hela huset
när vi kom hem från Stockholm, så jag slapp städa innan midsommar, det är guld värt <3
Vi började iofs dagen på habiliteringen för att få sidoskydden till rullstolen. Vi hade bestämt
halv åtta, men hon kom inte förrän fem över..... något är verkligen snett på det stället. Hon
undrade om inte vi kunde fixa ett tag till med denna rullstolen... då fick hon höra vad jag tyckte,
jisses så galen jag blir på detta krigande.
De här två godingarna håller igång här idag, men se, de kan faktiskt sitta stilla... ibland... :)
Till sist: To get somewhere new, you must first decide that you are tired of being where
you are!
Kramen
Alltså denna KRIGARE...Han får mig att gråta.
Vilken själ han har. Och vilken mamma han har att bolla sina tankar med. En underbar relation!
Och du, slutar blogga gör du inte!
Gör det mera sällan, när du har lust, när andan faller på.
Jag skulle sakna dig förskräckligt mycket.
Kram Hannis