Tack, ett litet ord som har stor innebörd. Jag vill Tacka er alla som peppar, stöttar på olika sätt
i denna härva. Era ord stärker och värmer, det ska ni veta!
I fredags tittade Mikael förbi. Att vara med storebror och köra Mario Kart gör att allt som är
jobbigt försvinner för stunden.
Vi var inne och provade ut hylsan till protesen på eftermiddagen. Det gör ont på vaden där
den där knutan har suttit med nevromet. Det drar igång en stygg nervsmärta när han försöker
stå i protesen. Man ser hur besviken han blir på att han inte klarar det ännu, men man får
försöka peppa honom till att det kommer att bli bättre. Bosse skulle fixa till hylsan där bak
och sätta dit foten nu när vi har mätt och provat ut.
Vi åkte hem och krigaren var rätt tyst i bilen. Jag såg att tankarna fullkomligt stormade i huvudet.
När vi kom hem tog vi en fika och då kom allt: Jag kommer inte kunna gå igen mamma, jag kan
inte gå till skolan någonsin igen, de gör aldrig en ramp som ett barn klarar av.
Oj, hur tacklar man detta på rätt sätt, det gäller att välja sina ord rätt när han är på väg ned i
spiralen, att brya tankebanorna. Sakta försökte jag förklara att det kommer att bli jättebra när
han har tränat ett tag. När han fick sin första gången så tog det ett bra tag innan det fungerade
och det kommer det inte att göra nu, men allt måste få ta sin tid. Rampen ska jag se till att de
gör iordning, att han ska släppa det och lita på att jag kommer kriga mig blå för den.
Jag bestämde mig för att lägga allt åtsidan över helgen då ingenting kan hända ändå. Det enda
vi skulle fixa i helgen var att filma när både gubben och krigaren körde i rampen, om krigaren
orkade med det.
Efter maten satte vi oss och skulle kolla film, då plingar det till i min inkorg, det är rektorn som
mailar över besiktningsprotokollet för rampen. I mailet skriver hon också att det inte blir någon
hemundervisning då krigaren är välkommen till skolan och använda rampen. Efter att noga
avvägt mina ord i svarsmailet så talade jag om att besiktningen inte kan anses vara godkänd
då ingen arbetsterapeut varit närvarande, vare sig vid beställningen eller besiktningen och
därför förväntade jag mig att det blev hemundervisning på måndagen.
Det kom inget mer svar på mailen. Så jag bestämde mig återigen för att ta helg och släppa allt.
Jag åkte in till stan på lördagsmorgonen, tog en sväng vid havet och släppte allt. Jag gjorde mig
av med allt skit som jag fått i veckan, som tex att arbetsledaren för byggfirman tyckte att jag borde
åkt upp från början och talat om att rampen var fel, jo tjena. Hej, jag är en ordinärt tänkande
varelse och ni är byggarbetare, jag ser att ni inte kan bygga en ramp, men såhär gör man.
När jag sa det till honom så insåg han hur idiotiskt det lät, tror jag. Att jag inte skulle dragit
igång en så stor affär av det, kommunledningen behöver faktiskt inte ha vetskap om sådana
här saker. Jo det behöver de, för det är de som har hand om våra skattepengar och ska se till
att kommunen är tillgänglig för alla. Ja listan kan göras lång, men jag bestämde mig för att
nolla allt så gott jag kunde och ladda om batterierna.
Sedan åkte jag in och fick gjort lite julklappsinköp. Jag brukar vara färdig innan december börjar
men det har inte varit någon helt ordinär tid det här. Men jag vet att det blir bra ändå.
Vi har bestämt oss för att bara köpa några få klappar i år, det känns bra. Istället lägger vi en
summa till Barncancerfonden på ett lite speciellt sätt, men det får ni inte veta ännu :)
Krigaren hade en kompis här på lördagen och de busade dagen lång. Och jag fick till tomtelandet
ute på altanen. Krigaren ville inte göra det i år, men däremot ville han gärna att vi hade ett.
Med lite frost så blev det riktigt mysigt.
Jag hade tänkt att vi skulle hittat på något på lördagskvällen men jag kände mig som en zombie
och somnade ovaggad strax efter nio.
Det har tagit styggt detta elände, det vill jag lova. Jag är trött och känner mig helt urladdad.
Den bästa medicinen för min del är att åka ner till havet då. Så i söndags åkte jag ned alldeles ensam
och vandrade längs stranden. Jag lyssnade till vågornas stilla skvalp och laddade om batterierna igen.
Ni som har mig på instagram fick ju även höra hur härligt det lät.
Naturen skapar sina egna konstverk, en amfiteater i miniformat.
Havet har hängt upp mer tång på tork när vågorna stod som högst.
Men detta blev jag inte klok på. Kändes nästan lika kusligt får jag säg. Det är zoomat in från
rätt långt håll och vägen dit är endast via alla stenarna, märkligt.
Det var en skarp linje mellan färger på himlen igår.
Precis så här känner jag mig. Jag försöker balansera allt som är runt omkring. Och jag vill väldigt
gärna rulla tillbaka till läget där det är lugnt och skönt. Inte hänga på kanten och känna att jag
inte löser det. Jag är trött, jag vill bara få denna skit ur världen. Plocka fram julefriden, förväntan
och glädjen. Inte ha denna bergochdalbana där jag inte vet när det stannar.
Mitt tålmodiga sällskap <3 Han reagerar inte när jag vrålar rakt ut när vi promenerar längre, han
har vant sig vid mina utbrott :) Framför allt så vet han ju i alla lägen att det inte rör honom, det
är han trygg i, det märks.
Ja just det, jag vann ju en tävling som Willab garden ordnade :D Detta var vad som fanns i lådan ;)
Så har vi då min kulle. I flera inlägg har jag fotat den och sagt att där ska jag bygga mitt nästa hus.
Det är något speciellt med denna kulle. Den är upphöjd där på åkern och det är som om det är
magi runt platsen, jag kan inte förklara det bättre. Jag har fortfarande inte gått dit, det känns som
om jag ska vänta, ja ni hör själva, jag börjar nog bli lite småknäpp :)
Plötsligt igårkväll så plingade det till i mailkorgen, ett nytt mail från rektorn. Det blir hemundervisning
imorgon, läraren kommer mellan 12-13. Hoppsan, vad hände där????
Ja ingen blir gladare än jag att någon annan kommer hem och dribblar lite skola med honom. För
det kan jag villigt erkänna, att vara den som tjatar om kläder, tandborstning, mat, plocka upp och
i nästa andetag även vara lärare, det är ingen bra kombination. Nu är vi dessutom inne på fyra
veckor hemma sedan de började med ramperna, ja då har man gnagt lite för mycket på varandra.
När så krigaren har så mycket tankar och känslor, om allt och inget, då drar det mycket energi.
Och givetvis ska han leva ut allt, både glädje och ilska, tårar och skratt, det är så livet är. Men
just nu känns det verkligen som om han har fått mer än sin beskärda del av den tunga biten.
Därför satte vi igång och gjorde små tomteluvor imorse. Vi spelade jullåtar och satt och tramsade
oss, käka pepparkakor och hade en härlig förmiddag. Det är sådant man mår bra av och borde
göra oftare.
Min far kom upp en liten stund så jag kunde gå ut en sväng med Zacco. Vi njöt av "vågorna" vi
har här hemma, och idag var vågtopparna härligt frostnupna.
Han lyser upp så fint mitt i all pärlemor.
Jag pratade med förvaltningschefen för skolan och fick veta att de skulle ha stormöte i kommunen
i eftermiddag och rampen på skolans beskaffenhet, det ni, fina ord :) Men jag blev så lycklig över
att det kanske äntligen händer något. Hur de än anser att den är beskaffad så ger jag mig inte
förrän den är användarvänlig för barn iaf.
Filmerna och bilderna mailade jag iväg till D.O och krigaren kämpade på en vända i rampen i
helgen. Då svor han på att han aldrig mer ska köra i den. Vi kunde bara konstatera att den även
är livsfarlig nu och det hälsade jag läraren som var här idag. Mattan som de har lagt på rampen
sitter inte fast. Den åker som den vill. Lägg då till att de har satt upp ledstänger, två på varje
sida av rampen i aluminium som de bara har sågat rätt av..... Jag är säker på att ni förstår vad
jag menar med livsfarlig nu, men det hajar inte byggarna som lämnat det så. Rören var sylvassa
och hade lätt knäckt pannan på den som ramlar mot dem, hua mig säger jag bara.
Avslutar lite lätt med en summering av dagens väder. Liiiite solglimt på morgonen, hagel, snöblandat
regn, åska och ordinärt regn. Snacka mysdag!!
En stor puss till er alla som orkat hit ner <3 Hoppas ni får en fortsatt fin vecka!!
Till sist: It is during our darkest moments that we must focus to see the light!
Buddha
Kramen
Heja, heja!!
skrivenSå ni kämpar för denna skitsak. En skitsak att fixa för den kunniga. Ja, lämnar det där.
Helt underbara bilder bjuder du på. Jag jobbar och jobbar och hinner bara promenera på morgonen och då sitter pannlampan på skallen för att lysa upp min tillvaro. Så att få se natur i dagsljus här hos dej glädjer mig.
/P