Länge sen sist.

Ja det var verkligen länge sedan, 1,5 år ca. Har inte haft någon lust alls att skriva här, bara 
för mig själv. Men nu var det något som drog, eller rättare sagt det har lockat ett tag. Det är bara 
det att det som lockat har varit sådant som jag blir helt galen på och det lyfter ju ingen blogg precis ;)
 
 
Hej på dig om du har tittat in här hos mig igen, om det kommer att dröja lika länge innan jag skriver 
igen det får vi se ;) Vi har ju en lite unik situation alla just nu, men man får gilla läget, så är det. 
Och det är väl där jag går fullkomligt knas, jag tappar allt på alla som ylar att de inte får åka hit eller dit, inte göra ditt eller datt. Hur ska vi klara oss utan att få resa.... osv, listan kan göras rätt lång. De enda jag kan förstå är de som saknar att kramas, det är tomt och kallt utan kramar. 
 
Anledningentill att jag blir knas på er är min krigare. Han har fått sitta i karantän hösten -17 och nästan hela -18. Delar av -19 och ja precis som alla andra -20 och nu -21. Snacka om att ha rätt och en sjujäkla anledning att klaga. Han som borde få hänga med polare precis hur mycket som helst nu. Han har suttit här hemma, sedan i oktober -20 och väntat på operation. 
 
 
Benen i stumpen växer helt åt h-e. Så de ska kapa av benen under knät och lappa ihop honom igen. Men det där rosa molnet, Covid-19 har gjort att allt har skjutits upp om och om igen. Så igår ringde de och tala om att det fanns en tid för operation nu på måndag, den 8 mars. Gissa om vi blev lyckliga. Äntligen finns en möjlighet att få komma på andra sidan om detta elände. Jo, jag är medveten om att det kommer att bli 8 tuffa veckor med ställning och många veckor därefter för att komma igång igen. 
 
 
Dock är det alltid lättare när man vet var man ska utgå ifrån och hantera det där. Så i helgen blir det att packa ihop sig lite lätt och ladda för en vistelse på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus och Ronald McDonald igen. I en väldigt annorlunda tappning då man bara får vara en och en av föräldrarna med honom. Så vi får turas om och fördriva tiden på Ronalds när man inte är hos honom. 
 
Jag hoppas precis som de flesta att vi snart kan gå tillbaka till ett nytt normalt, för det gamla normala är borta för alltid, det tror jag iaf. Jag tror det blir toppenbra! 
 
 
Om du har orkat hit så önskar jag dig en riktigt goer helg!!!!
 
Till sist: Stay strong! Make them wonder how you´re still smiling ;)
 
Lev väl!
 
Kram
Pia

Sommar sommar sommar....

Visst låter det underbart. Och där är vi nu, mitt i sommaren.
Första veckan på sommarlovet har startat och det är helt fantastiskt.
 
 
Det känns som en lång raksträcka, med sol och bad och ja, vad man nu gillar att göra.
 
Krigaren tyckte det var superskönt, precis som de flesta att gå på ledigheten. Han behöver verkligen all uppladdning han kan få. Och vi ser fram emot en sommar där vi kan vara ute och göra vad vi vill, utan några restriktioner från sjukhuset.
 
 
Ja, det dröjde ju ett litet tag innan jag var tillbaka här ändå, men det har sina förklaringar. Det har varit lite annat i livet som kommit emellan. Lite många bollar i luften om vi säger så.
Jag har suttit och strukturerat upp alla dokument från min utbildning för att göra min grej av det. Att känna att det är jag som står bakom hur jag lägger upp min coachning. Det har varit lite kvar att arbeta med för min egen del också, det där konstanta arbetet med förändring, att hela tiden bli en bättre version av mig själv.
 
 
Vissa dagar känner man sig som dahlian på bilden, stolt och vacker...
 
 
... andra som något katten släpat in....
 
 
... och vissa som ja, lite tilltufsad men helt okej ;) 
Upptill det har jag ju mitt vanliga jobb också. Sedan har jag börjat på min planering för att komma igång med min bok. Sedan har min mor fått en stygg bakterie i ögat efter en injektion för gulafläcken sjukan. Den har gjort att hon blev blind på det ögat, det andra ögat är redan behandlat och där har hon inte mycket syn kvar, ett litet fält. Så det blev ett par resor ner till Lund och nu kontrolleras hon i Halmstad, inte lika långt att åka. Det går åt rätt håll men det kommer att ta tid.
 
 
Det är i sådana situationer man åter påminns om hur skört livet är, hur lätt vi tar för givet att vi kan göra allt, nu men även imorgon. Att det alltid finns ett sedan, men det kanske är ett annorlunda sedan, eller inte alls. Hur viktigt det är att vara här och nu, att se vad man har och värdesätta det. Att leva ditt liv och inte någon annans. Att gå din väg och bara din.
 
 
Så just nu så vilar jag i den tanken, vad vill jag, vad känner jag, vart ska jag. Viktigt att stanna upp och ta sig en liten funderare på stubben.
 
 
Jag har också bestämt mig för att minska på mina prylar, saker som inte fyller någon funktion längre kan få en annan ägare eller åka till återvinningen. Mina prylar får inte äga mig!
 
 
Jag njuter av de vackra orkidéerna på utmed vägen på mina promenader med pälsbollen.
 
 
Han njuter på sitt sätt <3
 
 
Önskar er den bästa av midsomrar!!!!
 
Till sist: Every day is a new beginning. Take a deep breath, smile and start again!
 
Kramar till er alla <3 

In och utvänd.

Det blev en lite längre paus än vad jag tänkte här inne på bloggen, men nu är jag tillbaka, iaf med detta inlägg.
Jag vill börja med att tacka alla som på olika sätt hört av sig och frågat hur läget är med både krigaren och mig. Det värmer otroligt ska ni veta, att vi har rört vid något hos er så ni undrar hur vi har det.
 
 
Om vi börjar med krigaren så är han äntligen på väg åt rätt håll!!! Dubbla Hurra på den. Såret är nästan helt ihop, bara mm små hål på två ställen. Antibiotikan är borta efter 250 dagar.... Han har fått en ny protes och tränar för fullt med att komma tillbaka. 
 
Det är tufft när man varit helt stilla i över ett år, hela kroppen skriker och det krävs rätt mycket pepp för att köra på. Tack och lov så vill han tillbaka på två ben och kunna göra allt han gjorde innan. Räddningen nu är att han får vara ute i solen och då kan man använda både studsmatta och pool till att lyfta träningen med. 
 
 
Han är fortfarande sjukskriven och har hemundervisning, men det funkar bra tycker både han och jag. Visst finns det dagar då jag önskade att han gått som vanligt i skolan och jag inte var så involverad i det, men nu är det som det är.
 
Ja så kom jag då till mig själv och tjohej vad det har hänt grejer med mig. I höstas drog det igång något i mig, jag kan inte förklara det men jag vände in och ut på mig själv. Ifrågasatte vad och varför jag gjorde som jag gjorde, tänkte som jag tänkte. Det var en jäkla tuff resa, oceaner av tårar, vrålande i skogen men tonvis med insikter om mig själv och vad som hände runt och i mig. 
 
 
Jag insåg att jag sumpat mitt livs kärlek, genom att ha ett tunnelseende, att fokusera på fel saker. Jag var och är en krigarmorsa, ända ut i fingerspetsarna, men denna gång hade jag varit så trött och därmed så korkad att jag inte insåg min del i allt som hade hänt.  Peter jobbade med sig själv på sin kant under denna tiden. 
 
Vid de flesta gruff hemma så skyllde jag på Peter och såg inte sanningen. Det var ju så mycket lättare att lägga det på honom och inte behöva titta på krigarens eller min del i det hela. Jag tänker inte grotta in mer i det mer än jag la mig platt ner och talade om vad jag insett och ja för att korta ner det ännu mer har vi hittat tillbaka till varandra. Kommunikationen är en av byggstenarna som en relation står på och när den faller den så går man vilse.
 
 
Det är en helt fantastisk känsla och vi är väldigt medvetna om vad vi hela tiden måste jobba med, att aldrig sluta prata med varandra är en av de viktigtaste bitarna.
 
Men det har inte stått still för det. Jag har precis avslutat en utbildning till Livscoach! En vecka tillsammans med ett helt gäng helt underbara människor. Allt leddes av Kjell Haglund, en helt otrolig människa. Han fick oss verkligen att inse att allt är möjligt och att det finns ingen annan som ansvarar för mitt liv än jag själv. Jag kan inte skylla ifrån mig på "någon annan" hela tiden, visst det är enkelt men oj så fel man är ute då.
 
 
 
 
 
 
Man kan ju inte klaga på miljön direkt. Där var ett underbart lugn över hela stället. 
Så nu har jag grottat ner mig ännu mer i vem jag är och vad jag vill. Och nu kommer vi till vad ett av mina mål är, jag ska skriva min bok. Just nu håller jag på med min handlingsplan såsom koll på förläggare osv. Dock har jag varit väldigt trött sedan jag kom hem,
 
 
lite a´la snigeln har jag tagit mig an veckan, och tillåtit mig det. Låtit tankarna vandra en stund för att ta fram riktningen för mig. Funderat på om jag ska jobba som livscoach eller om det var ett komplement till min egen utveckling, men jo, jag ska köra mina praktiktimmar till certifieringen iaf så ser vi sen.
 
 
Den veckan gav mig fokus på vad som betyder mest för mig, vad som är viktigast i mitt liv.
Visst kom det fram mycket som står på listan över förändring, men förändring sker ju ständigt så listan lär ju alltid finnas där, något försvinner och något tillkommer.
 
 
Denne kloke gubbe, eller om det är en gumma fanns där i skogsbrynet. Det var det första och sista jag såg när jag kom och åkte därifrån.
 
 
Pälsklingen var rätt sur på mig när jag kom hem. Han ville inte ens hälsa. Men nu är vi tillbaka i gamla vanor, han lämnar inte min sida, jag kan ju åka iväg igen ;)
 
 
Vårt yngsta charmtroll, en bestämd ung dam som gör precis som hon vill.
 
 
Just nu så tar jag en dag i taget, och njuter för fulla muggar. 
 
Tack för att just DU tittade in här <3 
 
Var rädda om er och glöm inte att allt är möjligt!!!
 
Till sist: I don´t fix my problems. I fix my thinking. Then problems fix themselves!
 
Kramen
Pia