Funderar på hur jag ska lägga upp detta inlägg för att någon överhuvudtaget ska orka läsa
det. Det enda jag kommer fram till är att det får delas upp på flera, annars vissnar nog både
ni och jag.
Ja tiden rinner iväg och vi är här hemma fortfarande jag och krigaren. Vi kämpar oss fram
med matte, svenska, no osv.
Vi kan väl säg som så att det är inte så här det är menat att vara. Att gå och gnaga på varandra
vecka ut och vecka in är inget optimalt alls. Att sedan "leka" skola och ha de striderna, ja det
lyser inte upp tillvaron nämnvärt.
Men nu backar vi bandet lite.
Jag och krigaren var ju på ett supermysigt kalas i lördagskväll. Gubben var på julbord och vi åkte
till lillsys med familj. Krigaren och kusinen hamnade i soffan med något spel som både hade och
diskuterade det. Han busade med kusinbarnet och ja, vi hade en kanonkväll. Tack sys med familj <3
Sötnöten som finns hos sys <3
Söndagen blev rätt lugn. Regnet strilade och blåsten dånade utanför fönstret, som tur var. Vi
slappade och plockade lite med tomtar och annat smått och gott.
Jag visste ju vad som väntade till veckan, det skulle ju vara besiktning på måndagen, Så jag åkte
ner till det stora otämjda blå och lyssnade på de rytande vågorna som kastade sig våldsamt fram.
Jag tog en promenad ut till Subbe fyr. Vägen upp till vattentornet slopade jag för det såg mer än
halt ut att ta sig fram där.
Istället höll jag mig nära havet. Såg vår västkustska snö, havets fradga.
Jag gick och lät alla tankar dansa omkring, funderade och vände och vred på saker och ting.
Så såg jag honom. Återigen en ensam människa i ett upproriskt hav. Jag får någon märklig
ansvarskänsla i kroppen. Tänk om jag är den siste som ser honom innan vågor och strömmar
drar iväg med honom. Jag ogillar det verkligen, det där att de är helt ensamma när de är ute
på sina brädor.
Jag såg hur de på strandpromenaden fick sina ofrivilliga saltvattenduschar.
Jag såg även hur naturen pyntat sig själv, när allt blivit grått och mörkt.
Och på andra sidan udden är det en till ensamseglare. Synd att de inte är flockdjur.
Med havets vrål i öronen och ja rätt pissevåt av regn och saltvatten, åkte jag hem igen. Full av
energi för att ta mig an veckan.
Så kom måndagen. Vi skulle vara på "besiktningen" kl 15.00. Krigaren var så orolig hela dagen.
Livrädd för om de skulle bli arga om han inte kände att rampen var bra. Att de skulle står och
glo och tycka en massa. Jag lugnade honom med att så blir det inte, och arg det blir ingen heller.
Dagen var seg, men så åkte vi iväg. Krigaren var likblek och hade ont i magen. Jag försökte
peppa honom så gott jag kunde, men det var svårt.
Väl uppe vid skolan så ser jag att det står ett helt gäng med människor vid rampen. Många i
arbetskläder men minst lika många utan, ja inte utan kläder då men i vanliga sådana.
Krigaren stannar en bra bit ifrån och säger att han inte klarar det. Jag peppar och säger att
de flyttar sig säkert när vi kommer fram. Jag hade ju faktiskt påtalat för rektorn att det inte
var en bekväm situation för honom att de stod där när han kom, och jag var en idiot som
trodde att hon förstod hur barn fungerar.
Vi kommer fram och hälsar. Alla är nyfikna på vad han tycker. Han biter samman käkarna
och börjar rulla uppför rampen med mig intill sig, precis som jag lovat. När vi når vilplanet
säger jag till honom att vi ska pausa där, för jag såg att första rampen var tuff för honom.
När han börjar på den sista så ser jag hur han kämpar, jag ser också hur tungt det går och
han viskar att det är jättetufft mamma, jag orkar inte upp. Men som den krigare han är drar
han sig upp och alla står med en förväntansfull min: Säg att den är bra, Säg att den är bra.
Krigaren tittar inte upp. Han är knäckt. När rektorn frågar honom om hur den var så säger
han tyst att den var jättetuff. Då kommer nästa kommentar från henne. Såå roligt då ses vi
imorgon i skolan!!!!
Jag får inte fram ett enda ljud. Krigaren smäller till mig på benet och jag ser att tårarna
rinner ner för kinderna. Vi vänder om och kör ner, sedan kör han bara iväg och jag följer
efter honom. Vi lämnar dem utan ett ord, med tårarna rinnande på krigaren.
Fortsättning kommer imorgon <3 Nu väntar kuligheter för min del. En av mina underbara
vänner har dragit med mig till Strömma Farmlodge och där ska vi äta lite julmat och
bara mysa.
Till sist: The warrior who trusts his path doesn´t need to prove the other way is
wrong.
Kramen
Ja vad säger man. Förstår hur hopplöst det kan kännas att behöva slåss på detta sätt.Är det långt till att grabben får testa ny protes igen? Förstår att han längtar till den och kunna gå igen.
skriven