Ibland krockar livet lite för mycket med en. Man får ruska på pälsen riktigt rejält ibland för
att komma vidare.
Det är svårt det här med bloggen ibland, man har lust att vräka ur sig hur mycket som
helst ibland, hur personlig ska man vara, hur mycket ska man dela med sig. Jag har ju
som jag skrivit innan en dagbok på datorn där jag skriver av mig det mest personliga
och som kan uppfattas sårande av någon annan.
Det första jag ska börja med att förklara är taggarna som avslutar ett inlägg. Jag har
frågor på varför jag taggar amputerade barn osv. Jo det finns en väldigt enkel och
bra anledning till detta. När olyckan hade hänt så undrade man ju hur livet skulle
bli för Linus med bonusfot. Då googlade jag som en liten tok för att hitta någon
som var i samma situation, men det tunnsått. En del vuxna som delade med sig
men inget om barn som var amputerade. Därför känner jag att om jag taggar
mina inlägg så kanske kanske någon kan hitta detta och se att det går att
leva precis som vanligt! Life without limitations, som Össurs ledord är.
Igår så skulle jag ju gå till det fantastiska Yrkes och karriärscentrum.... Ja inte blev jag
ett enda uns klokare på att gå dit. Jag hade mer information än dem, och det borde
ju enligt mig vara tvärtom. Hon var så förvånad över att jag hade ett mål med det jag
skulle läsa.... Ja ni förstår. Inte ett enda svar på mina frågor fick jag, ett ansöknings-
papper var allt jag hade med mig därifrån, resten fick jag söka på nätet eller ringa
de som sålde in utbildningarna och fråga dem. Jag vet faktiskt inte vad de gör där
mer än hjälper till med svenskundervisning.
Så jag ringde till Miroi som tillhandahåller kurserna och frågade dem, nej jag skulle
inte ta det med dem, det skulle jag fråga Yrkes och karriärcentrum.... Då klargjorde
jag för mitt möte tidigare under dagen med dem och då blev det fart.
Grabben slog nästintill knut på sig för att svara på alla frågor. Och var väldigt noga
med att kolla upp vilken ort jag hade varit på som inte kunde ge mig svaren jag
behövde.
Idag har jag fått iväg ansökan. Hej och hå, hur ska detta gå ;)
Det blommar fortfarande :)
Den där läskiga saken öppnar sig mer och mer, tänk om den biter mig nästa gång ;)
Den här filuren mötte jag på vägen.
Ibland behöver man ta en liten paus.
Jag älskar denna dalian. Inte en enda blomma är den andra lik. Då kommer jag lite snyggt in på
fortsättningen.
Linus och jag skulle ju gå och prata med de andra 1orna som han ska gympa med. Det kändes
jättebra till att börja med, men någonstans spårade det ur. De kunde inte vara tysta överhuvud-
taget. Fröknarna hojtade till och då lugnade de sig lite. Linus drog upp byxbenet och visade sin
bonusfot. De tyckte den var häftig. Flera av grabbarna är med i samma fotbollslag som Linus
och de har ju redan sett den.
Då var det någon som ville se hur det såg ut under. Linus tyckte det var okej och tog av sig
den han behöll linern på. Då ville någon att han skulle ta av den också. Då tyckte jag att det
behövde han inte. Men han tyckte det var okej. När han så visar hur stumpen ser ut, inte
höger benet. Då händer det som inte får hända bara. Det kom det ena efter det andra,
det liknade ett kycklingben, var fult och äckligt, ta på linern igen vi vill inte se mer.
Fröknarna hyschade ner det. Ingen annan reaktion där, de kanske lyssnade lika bra som
de gjorde när jag försökte göra mig förstådd när jag ringde dit.
Jag ser Linus krympa från en modig krigare till en liten liten kille. Han sa inget men det
behövdes inte heller. Mitt hjärta blödde. Jag förklarade så lugnt jag kunde att vi är alla
olka, på ett eller annat sätt. Det fullkomligt kokade i mig, men det fanns inget riktigt bra
läge att ta det där.
Var gick det fel, vart har ödmjukheten tagit vägen. Jag har lärt mina grabbar att vi är
alla olika och vi har rätt att vara det. Man ska vara stolt för att man inte är som alla
andra. Våga älska livet. Hur kan det bli så fel, är inte det en grundpelare som man ger
sina barn. När Linus talade om för sina storebröder vad de hade sagt så taggade de
fragga, de fick evileye av sin mor att inte säga vad de tänkte. Men när Linus lagt sig
så undrade de när vi skulle träna nästa gång... syskonkärlek av grövsta kalibern.
Nej nu lägger vi det åt sidan och ser framemot en underbar helg tillsammans med
fantastiskt positiva människor som lyfter Linus till himmelens höjder <3
I natt hade älvorna haft fullt upp. De hade smyckat naturen med miljontals kristaller.
De här grabbarna har gett järnet här hela eftermiddagen :)
Och jag och Zacco busade också ute i solen.
Rätt ögonblick :)
Är det någon som vet vad detta är för en liten blomma, hittade den i trädgården här :)
Ja detta var ett lite negativt och nedslående inlägg, men ibland blir det bara så.
Till sist: When life´s tough, remember you ar tougher!
Kramen
Fy och usch vad det gör ont att höra. Och underbart med sådana storebröder <3<3.
skrivenKramar