In och utvänd.

Det blev en lite längre paus än vad jag tänkte här inne på bloggen, men nu är jag tillbaka, iaf med detta inlägg.
Jag vill börja med att tacka alla som på olika sätt hört av sig och frågat hur läget är med både krigaren och mig. Det värmer otroligt ska ni veta, att vi har rört vid något hos er så ni undrar hur vi har det.
 
 
Om vi börjar med krigaren så är han äntligen på väg åt rätt håll!!! Dubbla Hurra på den. Såret är nästan helt ihop, bara mm små hål på två ställen. Antibiotikan är borta efter 250 dagar.... Han har fått en ny protes och tränar för fullt med att komma tillbaka. 
 
Det är tufft när man varit helt stilla i över ett år, hela kroppen skriker och det krävs rätt mycket pepp för att köra på. Tack och lov så vill han tillbaka på två ben och kunna göra allt han gjorde innan. Räddningen nu är att han får vara ute i solen och då kan man använda både studsmatta och pool till att lyfta träningen med. 
 
 
Han är fortfarande sjukskriven och har hemundervisning, men det funkar bra tycker både han och jag. Visst finns det dagar då jag önskade att han gått som vanligt i skolan och jag inte var så involverad i det, men nu är det som det är.
 
Ja så kom jag då till mig själv och tjohej vad det har hänt grejer med mig. I höstas drog det igång något i mig, jag kan inte förklara det men jag vände in och ut på mig själv. Ifrågasatte vad och varför jag gjorde som jag gjorde, tänkte som jag tänkte. Det var en jäkla tuff resa, oceaner av tårar, vrålande i skogen men tonvis med insikter om mig själv och vad som hände runt och i mig. 
 
 
Jag insåg att jag sumpat mitt livs kärlek, genom att ha ett tunnelseende, att fokusera på fel saker. Jag var och är en krigarmorsa, ända ut i fingerspetsarna, men denna gång hade jag varit så trött och därmed så korkad att jag inte insåg min del i allt som hade hänt.  Peter jobbade med sig själv på sin kant under denna tiden. 
 
Vid de flesta gruff hemma så skyllde jag på Peter och såg inte sanningen. Det var ju så mycket lättare att lägga det på honom och inte behöva titta på krigarens eller min del i det hela. Jag tänker inte grotta in mer i det mer än jag la mig platt ner och talade om vad jag insett och ja för att korta ner det ännu mer har vi hittat tillbaka till varandra. Kommunikationen är en av byggstenarna som en relation står på och när den faller den så går man vilse.
 
 
Det är en helt fantastisk känsla och vi är väldigt medvetna om vad vi hela tiden måste jobba med, att aldrig sluta prata med varandra är en av de viktigtaste bitarna.
 
Men det har inte stått still för det. Jag har precis avslutat en utbildning till Livscoach! En vecka tillsammans med ett helt gäng helt underbara människor. Allt leddes av Kjell Haglund, en helt otrolig människa. Han fick oss verkligen att inse att allt är möjligt och att det finns ingen annan som ansvarar för mitt liv än jag själv. Jag kan inte skylla ifrån mig på "någon annan" hela tiden, visst det är enkelt men oj så fel man är ute då.
 
 
 
 
 
 
Man kan ju inte klaga på miljön direkt. Där var ett underbart lugn över hela stället. 
Så nu har jag grottat ner mig ännu mer i vem jag är och vad jag vill. Och nu kommer vi till vad ett av mina mål är, jag ska skriva min bok. Just nu håller jag på med min handlingsplan såsom koll på förläggare osv. Dock har jag varit väldigt trött sedan jag kom hem,
 
 
lite a´la snigeln har jag tagit mig an veckan, och tillåtit mig det. Låtit tankarna vandra en stund för att ta fram riktningen för mig. Funderat på om jag ska jobba som livscoach eller om det var ett komplement till min egen utveckling, men jo, jag ska köra mina praktiktimmar till certifieringen iaf så ser vi sen.
 
 
Den veckan gav mig fokus på vad som betyder mest för mig, vad som är viktigast i mitt liv.
Visst kom det fram mycket som står på listan över förändring, men förändring sker ju ständigt så listan lär ju alltid finnas där, något försvinner och något tillkommer.
 
 
Denne kloke gubbe, eller om det är en gumma fanns där i skogsbrynet. Det var det första och sista jag såg när jag kom och åkte därifrån.
 
 
Pälsklingen var rätt sur på mig när jag kom hem. Han ville inte ens hälsa. Men nu är vi tillbaka i gamla vanor, han lämnar inte min sida, jag kan ju åka iväg igen ;)
 
 
Vårt yngsta charmtroll, en bestämd ung dam som gör precis som hon vill.
 
 
Just nu så tar jag en dag i taget, och njuter för fulla muggar. 
 
Tack för att just DU tittade in här <3 
 
Var rädda om er och glöm inte att allt är möjligt!!!
 
Till sist: I don´t fix my problems. I fix my thinking. Then problems fix themselves!
 
Kramen
Pia

Spretigt

Ibland spretar det åt alla håll, men ändå är det åt ett och samma. Nej, jag har inte tullat på någon flaska ;) Men visst är det så. Många bitar som går åt olika håll men till sist ska man få ihop dem åt samma håll. Emellanåt känns det rätt hopplöst, men så är det någon bit som lägger sig rätt och då följer flera med.
 
Bilderna på krigaren är gamla, han vill inte vara med på bild just nu och då får det bli så.
 
Just nu är det väldigt mycket på gång runt krigaren. Bollen har satts i rullning och det spretar åt alla håll. Men vi har iaf börjat resan med hudmottagningen. Det kommer att bli ett kontaktallergitest på alla trådar och agraffer som både har använts och de som inte har använts, på klister från plåster osv. Krigaren ska på MR med kontrast på bägge benen. Höger knä är helkass, båda knäna skadades ju rätt illa i olyckan, och nu när han växer så dyker problemen upp. Han har även en jäkla smärta från stumpen och detta ska kollas nu också.
 
 
Vi ska också till Allergologen, varför vet jag egentligen inte men det får vi väl se då. Så är det återbesök på ortopeden och allt detta ska ske inom en två veckors period. Då känner man att det är lite mycket. Toppa det med besök hos sjukgymnast varje vecka och träning hemma varje dag så är menyn klar. En överdådig sådan känns det som. 
 
Men målet är ju klart, han ska upp och gå igen, och det så jäkla snart det bara går. Och då måste han igenom allt detta och troligtvis en operation eller två till. 
 
 
Fast livet är ju inte bara eländigt och spretigt. Jag hade en supermysig helg förra veckan med mina älskade systrar.
 
 
Vi var på Strömma farmlodge och käkade frukost och spelade melodikrysset. Sedan blev det en sväng till stan och vandra nere vid havet. Därefter en suverän lunch på Västerports kök. Dagen avrundades med storasyster och mor och far. Vi var inne och lyssnade på Nova Cantum som hade en välgörenhetskonsert för Min stora dag. En underbar dag helt enkelt.
På söndagen så åkte jag ner till Strandbaden i Falkenberg där min storasyster mötte upp.
 
 
Vi laddade batterierna på deras spa. Sedan en kanonmiddag. Men det var ju inte bara en nöjestripp.
 
 
 
Nej vi jobbade faktiskt också. Söndagen var slappedag och måndagen var vi otroligt disciplinerade och fick gjort massor. Så jäkla skönt med sådana dagar, när man får sitta tillsammans och beta av pryl för pryl.
 
 
 Just nu så vet jag en som ser fram emot höstlov, eller kanske två ;) Krigaren är trött och ur gängorna, vilket inte är ett enda uns konstigt, så han längtar riktigt mycket efter långa slappa dagar. Nu vet jag att det kan vända på en femöring, för vi ska ju upp akut på en MR som sagt och det kan ju bli mitt i nästa vecka. Men vi får ta tillvara på varje dag så gott vi kan.
 
 
 
 
Jag hoppas på härliga promenader med pälsbollen. De där magiska mornarna när vi går solen till mötes.
 
 
Kanske en tur till havet. Där laddar jag depåerna allra bäst.
 
 
Naturen har kommit lite ur led i år. Kan undra hur växterna mår nästa år när de inte har hängt med på att hösten faktiskt är här.
 
 
 
Vi har kunnat njuta av en helt underbar fullmåne nu. Den har lyst upp som bästa dagsljus när jag varit ute på den sena promenaden.
 
Helgen blir lugn och mjuk. Krigaren vill ha en mysdag imorgon, och det ska vi ha fast först ska vi iväg och byta däck på bilen. Sedan ska vi rita och spana på film och bara vara. På söndag blir det gospelkonsert, och då ska Siri, krigarens kompis också hänga med.
 
Mitt i allt som snurrar så mår jag ändå jäkligt bra, inne i mig själv. Att det är mycket runt som man har lust att vråla över är något som jag på något märkligt sätt lärt mig att stänga av. Det kommer in och man rullar runt det en stund, men sedan måste jag släppa det för att gå vidare. 
 
 
Läste någonstans här i veckan att en vädur är en av de värsta men samtidigt mest lojala personerna man kan stöta på..... Hmmm, kan det verkligen stämma... läser vidare, hetsigt temperament, drivande.... nja jo kanske ;)
 
Nej, nu önskar jag er en riktigt härlig helg!
 
Till sist: Where there is no struggle, there is no strength!!
 
Kramen
Pia

Upp och ner, upp och ner

Ja, så funkar livet, det är upp och det är ner, i en ständig rörelse. Jag skriver inte här på bloggen när jag är där nere, risken är att man drar upp sådant som inte ska vara för alla. Då skriver jag i min egen dagbok, den får allt det där som behöver ut. När jag skriver så släpper jag det lättare har jag upptäckt, skönt när man hittar sitt sätt att hantera livet.
 
 
Jag behöver dra tillbaka till det förr förra inlägget jag gjorde. Till ett stycke där jag talade om att jag blev intervjuad för tidningen Livsglede som ges ut av Momentum, en förening för amputerade och deras närstående i Norge. "Jag gör ju bara vad varje förälder i min situation hade gjort". Så löd meningen. Jag har fått en del respons på den, och ja, jag inser ju visst att alla föräldrar inte orkar, och jag ser absolut inte ner eller nåt på dem för det. Orden är mina och de är utifrån hur jag ser på mig själv som förälder, inte hur jag ser på andra. Alla har ju sina referenser och utifrån dem så gör man ju sitt allra bästa. 
Jag vänder det såhär istället denna gången, jag gör vad jag känner att jag kan för att skapa en förändring, och då hoppas jag ju givetvis att det ska ge ringar på vattnet och även skapa förändring för de som inte orkar ta krigen.
 
 
Jag vill även tacka för era goa kommentarer, meddelanden, mail och ja på de sätt ni hör av er. Det är så härligt att ni uppskattar bloggen. Det är ett bra sätt att förmedla tankar och funderingar, givetvis att ni får dela vår vardag också. 
Något som jag alltid blir förundrad över är hur olika vi läser och tar in. Vad det är som gör att vissa läser det på ett sätt och andra på ett helt annat. Det är spännande det där. Är det vår egen sinnesstämning som påverkar hur vi tar in det, eller är det orden som förtrollar oss. 
Många tyckte mitt förra inlägg lät hoppfullt, och ja, det vill jag ju att det ska vara. För visst är det små droppar just nu som får mitt glas att rinna över. Men jag försöker ju se till att det finns plats även för de där små dropparna så jag inte åker ner för långt.
 
 
Visst är det så att man knockas men det gäller att jäkligt fort ställa sig upp igen och borsta av den där skiten och gå vidare. I söndags när jag skrev förra inlägget så var jag förhoppningsfull. Jag hoppades så att jag skulle få ett snabbt besked om när vi skulle till IMRA och hud. Att vi skulle få veta allt runt operationen på stumpen, datum, tid osv. Innan man ger sig in i det igen så har man ju en dröm, en dröm om att det äntligen ska flyta på, att man ska få de där svaren man vill. Kanske inte de bästa svaren, men ändå svar. 
 
 
I måndags gick jag in med de förhoppningarna. När de så fullkomligt grusas att det känns som att allt hopp är ute, ja det är då jag hade velat ha mer plats i mitt glas. När det så är lite knackligt här med hemundervisningen så räckte det för att åka rakt ner igen. Pälsbollen fick följa med på en långpromenad där tårarna fick flöda fritt, och jag fick vrålat ur mig all frustration. Nej det är lugnt för Zacco, han är van vid det här laget. Han kan skilja på när jag morrar på honom och när jag vrålar för egen del. Han bara tittar på mig med sina underbara ögon som säger, jag är här matte, alltid.
 
 
Ja ni ser ju att jag har honom vid min sida, alltid. 
 
Vad hände då? Jo, IMRA ansåg inte att de kunde hjälpa ortopeden att få fram några svar. Utan att ha träffat krigaren eller tagit ett enda prov så sa de bara att de inte trodde att det va de som skulle utreda honom. Hud kunde inte ringa upp förrän onsdag, idag alltså. Jag avslutade måndagen i ett sådär skick. Satte mig och började bena i vad mina nästa drag skulle bli. Jagade tag på ortopeden och bad att läkaren skulle ringa mig och funderade på hur jag skulle lägga upp ett samtal med krigarens lärare. 
 
 
 
Jag börjde gårdagen med ett superbra samtal med läraren och hon såg också vad som blivit fel. Hon hade gått in i den ack så lätta fällan att ömka krigaren och då är ju vägen fri för min käre mister. Det var så skönt att fått prata och reda ut vad som gått fel. När vi tog lunch igår så sa han att det var första dagen på länge som vi har haft riktig skola mamma. Check på den!
Och när så läkaren ringde igår, inte krigarens ordinarie utan den fina tjejen som stod jämte när vi var där förra veckan och blev den som plötsligt skulle fixa remisser osv, då kunde hon inte svara på en enda av mina frågor. Hon kunde bara meddela att hon skickat en ny remiss och denna gången till allergologen. Det var dit IMRA tipsat henne om att skicka krigaren. Vi avslutade samtalet rörande eniga om att den ordinarie läkaren får ringa upp mig för att reda ut vad som ska hända nu.
 
 
Så idag tar vi ett nytt tag, borstar av oss och ser till att det finns plats i glaset igen. Tänk när det är halvfullt, himmel så skönt.
Tack om du har orkat dig igenom detta lite längre och även tyngre inlägget. 
 
Min morot just nu är helgen. En helg med mina systrar i olika konstellationer. Så jäkla härligt det ska bli!
 
Önskar er en riktigt fin onsdag!
 
Till sist: Impossible is just an opinion!
 
Kramen
Pia