Resa sig igen.

Märker att just nu är det inte så mycket som behövs för att man ska rasa ihop. Kanske inte ett 
komplett ras, men såpass att man känner att man inte orkar kriga mer, att det är nog och man
bara vill ha lugn och ro. Man orkar inte med en enda negativ vibb, utan tar upp skölden direkt
och skärmar av allt. 
Hur lusten kommer att bara få vara själv, helt själv och låta alla känslor fara genom kroppen och
ut. Låta tårarna strömma, ilskan koka för att sedan låta allt försvinna bort och iväg.
 
 
Bara sitta och titta när de små bladen slår ut.
 
 
Studera tulpanerna in i minsta detalj.
 
 
Titta in i dessa underbara ögon och bara stänga av världen. Det lilla barnet i en skriker sluta, jag vill
inte. 
Allt har sin upprinnelse i att jag bråkat en hel del för krigarens proteser. Jag möts plötsligt av en 
oförståelse av att han vill vara aktiv och ha sin älsklings-bonusfot. Om jag tittar med helikoptersyn
så ser jag att personen i andra änden är stressad, eller iaf verkar vara det, frånvarande av någon
anledning. Vill helst gå den enkla vägen, och den enkla är väldigt sällan den rätta. I detta fallet 
är den inte det. Det är svårare att ställa in den foten, kräver lite mer tålamod och pyssel, men som
jag ser det så får man lägga det tålamodet och pysslet för att få till något bra i slutändan.
 
 
Så ville jag ha tillbaka krigarens gamla bonusfot, den första bladen han fick. Den som tände livsgnistan
igen hos honom. Då är den massakerad, söndersågad, finns troligtvis inget kvar. De skulle kolla om
själva gladen var kvar, men det gjorde ont. Det var en så viktig del för krigaren. En del som visar
vad som kan hända när man får rätt hjälpmedel, när livet kommer tillbaka och det känns som man
flyger fram. 
 
 
Man fryser till och plötsligt föll en bit av förtroendet bort. Så vill man ha fixat ett gummi under foten, så
han kan gå i simhallen. Då får man tillbaka att han kan ha på kosmetiken istället. Hur tänker man 
då. När den blir full med vatten så blir det tungt. Tungt blir det också att stå på sig och tala om att 
där visst ska finnas gummi under. Att känna sig som en äkta bitch när man kräver och står på. Saker 
som enligt mig är självklara. De där små små sakerna som gör vardagen så mycket bättre och mjukare.
 
 
Man ser hur en bit till av förtroendet flyger iväg.
 
 
Men själv är man kvar i känslan. Känslan av att ställa krav, att tjata, att gå på och vara besvärlig. Men
besvärlig måste man vara, även om det är jobbigt innerst inne. Den lilla flickan i en gråter, hon vill
inte vara tjatig, hon vill bara att det ska bli bra. 
 
 
Så kommer nästa törn. Arbetsstolen till skolan kan inte bytas, det är just de stolarna som regionen 
har upphandlat nu. Att de leder ström, ja det går inte att göra något åt. Vi sätter på gummipluppar
som håller ett tag så löser det sig. Arbetsterapeuten är förtvivlad, hon kan inte ge oss någon annan.
Hon får bara förskriva det som är upphandlat. Den lilla flickan i mig stampar hårt med fötterna och 
vrålar, jag vill inte, jag vill inte... jag orkar inte.... Jag vägrar ta hem stolen till krigaren. Att spela 
rysk roulette med om man får en stöt eller inte, det är inget jag sysslar med. Det borde inte Region
Halland heller göra. Men det är pengar som styr, teknikerna rasar över dem, det kommer att kosta
massor denna billiga upphandling som de har gjort.
 
 
Där borta, i andra änden sitter en krigare som behöver en ny arbetsstol till skolan. En stol där han
tryggt kan hissa upp sig och ha stöd för stumpen när han inte har bonusfoten på sig. Ilskan kokar
i mig. Jag får med mig rullstolen som jag också skulle hämta. En SVART!!! väl begagnad..... 
pysselanden i mig vaknar. Dags att pimpa rullstol igen.... Lyckan i detta är att det är samma 
dimension på däcken så då byter jag där. Svart färg gör underverk, men orken finns inte, inte 
idag, en annan dag. Som tur är så använder han knappt rullstol nu. Måste fixa något nytt till
ryggen, eller kanske inte. Sätta mig och sy, sen.
 
 
Jag åker hem, funderar på vad jag ska göra. Orkar inte ens röja tag i det. Gräver ner mig i jobb
en stund istället och puttar undan tankarna.
 
 
Så när vi ätit middag åker jag ner, ner till havet. Bara står där i den bitiga vinden och släpper allt.
Låter det blåsa iväg och dränkas i vågorna. Den lilla flickan gråter. När tårarna är slut så kommer 
den, tanken, kraften tillbaks. Det är bara att åka hem och vässa svärdet, pennan, och gå till attack.
 
 
Plötsligt så fungerar allt igen, världen blir klarare. Jag vet precis vad jag ska göra, vilka steg jag 
ska ta, vilka knappar jag ska trycka på. 
 
 
Jag går en sista sväng och bara tar in allt det vackra runt mig. Känner mig lyckligt lottad som har havet
så nära, där jag kan hämta kraften när den har sinat.
 
 
Krigaren vill prata tjejer när jag kommer hem. Han vill så gärna fråga flickan han är kär i om hon vill
vara tillsammans med honom. Han köpte ett så fint rosa hjärta med ett L på under lovet. L:et står
för bådas namn. Att vinna över sin egen rädsla att bli sårad, för att kunna vinna allt, det är det svåra.
 
 
Nu stänger vi denna dagen och ser fram emot en ny orörd imorgon. Då kommer min storsys och 
vi ska skapa magi, en ny hemsida till deras förskola står på menyn.
 
Till sist: You either get bitter or you get better. It´s that simple. You either take whats been dealt to
you and allow it to make you a better person, or you allow it to tear you down. The choice does not
belong to fate, it belongs to you!!
                                                                                                                                   Josh Shipp
 
Kramen
Pia

Kommentarer :

#1: Anonym

Arbetsterapeuter. Upphandlingar. Regionpolitik och all byråkrati är en sak men vet företaget som levererar stolarna om att de är strömförande??? De borde vara livrädda för att bli stämda om något händer. Ett vänligt brev till dom borde vara effektivare än att bråka med landstinget. Bara en tanke.

skriven
#2: Floweroffame

Blir förtvivlad när jag löser vad ni går igenom. Jag sänder en styrkekram till dig. Hoppas dina krafter kom tillbaka för att stanna. Förstår du inte kan se dig mätt på Saccos ögon. Ha en fin kväll Kram Pernilla

skriven
#3: Linda / CandyGirl

men jösses kvinna.. att allt ska vara så krångligt.

Och strömförande stol... ehhh... det borde ju knappast vara problem att reklamera för kommunen. eller?

Du är stark. :-)

skriven
#4: Hannis

Det är viktigt att låta det pysa ut.
Att bryta ihop och sen komma igen.
Ingen människa orkar strida hur länge som helst,
utan att få andas ut det där jäkliga.

Och eftersom att jag just nu är extra het i mitt humör så skickar jag lite av det till dig.
Trots att jag vet att du kommer igen, men bara för att du ska få lite extrakrydda att orka med.

Kramen, en stor!

skriven
#5: Pernilla

Ja du, jag vet verkligen vad skörhet innebär. När man brister och allt kommer ut. Du verkar ändå kunna tömma på rätt ställe. Jag bröt ihop här hemma i helgen. Men det gjorde att familjen plötsligt förstod hur illa det är med mej. Genast känns det bättre. Lite mer hjälp med allt. Jag är så trött, så trött. Orkar inte komma ikapp med något. Men jag behöver inte bråka och vara tjatig. Jag behöver inte lägga energi på orättvisor av det här slaget och ändå känner jag en enorm matthet. När jag läser din text får den mej, humoristiskt nog, att ta mig i kragen. Vad har jag att bryta ihop över? Äh, lägg av! Ryck upp mej och le i spegeln. Der går, bara man vill. Men vi måste kommaihågkommaihågmaihågma att andas också. Tyget till ryggstödet kan vänta ett tag. Nu måste du också prioritera.
Styrkekramar från mej till dej!
/P

skriven
#6: TantGlad

Hoppas att det blir bättre.
Du får en stor kram av mig

skriven
#7: Susanne

Skickar en stor varm kram till en av de kvinnor jag beundrar starkt....du är otrolig Pia och jag vet inte hur många gånger jag har tänk, nu måste det vända för dom, nu kommer allt att gå åt rätt håll, inga mer strider.... :(

Det är tur att vi har vårat läkande hav.

Kramar
Susanne

skriven

Kommentera inlägget här :