Först vill jag börja med att tacka för alla fina ord från er i alla former efter förra inlägget <3 Det
värmer, det ska ni veta!!
Vi åker just nu berg och dalbana, i en sjujäkla fart. Det är inte så att det är dagarna som
swishar förbi, nej det är hur krigaren mår. Det har blivit en komplett låsning. Han orkar inte
gå till skolan, där finns ingen trygghet. Tankarna bara snurrar och allt blir kaos i honom.
När man som förälder ser sitt barn må så psykiskt dåligt, då gör det ont, riktigt jävla ont i en. Som om
något nästan går sönder. Jag är rätt säker på att alla som har stora barn någon gång gått igenom
en sådan här fas, av olika anledningar. Jag har gjort det innan, men inte på detta viset, inte så att
hela plattan är borta. Plattan av trygghet och lugn. Att någonstans kunna vila, slippa ifrån alla tankar
som hela tiden pockar på.
Att tappa självsäkerheten, för att i nästa stund hitta en liten bit. Låta tankarna dra ner en till avgrunden
där man bara hittar gråt och mörker. Hur man ska möta med lugnet och försöka lotsa honom mot
ljuset igen. Och göra det om och om igen.
Se de trötta ögonen, som visar att det tar mer än styggt. Det riktigt gröper ur.
Något hände efter intervjun som skolan gjorde med honom. Något tryckte på en knapp. En knapp som
gjorde lugnet till kaos. Något stötte till det där ömtåliga, allt är farligt, allt kan hända, och det kan hända
vem som helst när som helst.
Att känna sig ensam, även om man inte är det. Ensam med sina tankar, tankar som fullkomligt dränker
en. Det är inte lätt för en vuxen att känna så, hur tufft är det då inte för ett barn, även om man kan
prata väldigt mycket och ingående med krigaren.
Imorgon så ska vi ha ett samtal med en som är proffs på detta. Jag behöver verktyg för att hjälpa honom
och krigaren behöver hjälp att styra upp sina tankar. Jag tror att detta är en fördröjning av reaktionen
från olyckan. De har hela tiden sagt att det tar tid för barn att bearbeta, vissa gör det inte förrän de
kommer upp i tonåren andra tidigare, en liten klick bearbetar det inte alls.
Så på så sätt är jag ändå glad att det kommer nu, att han får gå igenom det nu och packa ryggsäcken
rätt. Vad jag ska göra med skolan är en helt annan sak, det har jag ingen lösning på ännu. Han behöver
tryggheten där. Små saker som att de ringer in när rasten är slut, detta glöms ofta av... Att där finns
en vuxen med när de samlas på gården för att gå till matsalen, där är diskussionerna sådana att jag
inte ens vill skriva det här... En sådan liten sak som att sluta i tid för att slippa stressa till bussen och
vara rädd att missa den... Ja tusen sådana små saker som blir helt oöverstigliga när man är 9 år.
Det får jag ta tag i när jag har lite mer verktyg med mig, eller så får det bli så att den jag ska prata med
imorgon får ta det med dem, få dem att förstå hur viktigt det är, och säkert inte bara för krigaren.
I torsdags var jag med honom på simskolan, och vilka framsteg!!! Han var superduktig på att simma nu.
Stolt som en tupp talade han om att nästa torsdag ska de simma klädsim.
Jag fick yttrandet som kommunen gjort på anmälan till D.O. Trodde inte att de kunde sänka sig lägre,
men det klarade de av galant. De har aldrig hört något av att krigaren har kränkts, någon gång!!!
Det är min upplevelse, krigaren upplever det inte så påstår de. Allt har varit tipp topp och jag går
bara in för att klaga och vara missnöjd. Jag fullkomligt kokade när jag läste det, de skämde ut sig
själva så det liknade inte något annat jag läst.
Jag var därför på mitt livs falskaste utvecklingssamtal förra veckan. Krigaren fick mig att lova att vi inte
skulle ta upp något av detta, de tar mig bara åt sidan någon annan gång när du inte är med och frågar
ut mig igen isf. Kloke lille krigaren, han har räknat ut det för länge sedan. När fredagen kom så ringde
han hem efter en lektion, panikångesten lös igenom luren. Jag hämtade honom och han fick bara vara.
I helgen har Nikke varit hemma. Dessa underbara storebröder som hänger på och kör lite av varje med
honom. Den lyckan som lyser hos honom då, den är ett så härligt kärnminne.
Fast någon blev väldigt besviken när de gick ut....
Han fick givetvis släppas ut och hänga på buset.
På lördagseftermiddagen åkte vi in och spelade bowling, alla tre grabbarna och jag och gubben.
Så mysigt, även om krigaren gärna vill jämföra sig med sina brorsor vilket inte blir speciellt bra, men
är man tävlingsmänniska så är man ;) Vinnare, ja det blev nog jag :D :D :D
Kvällen blev en Mellokväll igen. Krigaren är frälst och ja, det är helt okej med mig iaf.
Imorse när vi vaknade var hela världen vit, igen.... En tuff morgon med massor av gråt, och ångest.
Krigaren fick bli hemma då jag inte vill putta honom över gränsen, för den är nära känner jag.
Vi tog en promenad och småpratade istället. Sedan har han slappat, helt slut. Han till och med somnade
i soffan en stund i eftermiddag och det säger inte lite. Inte ens när han var som sämst i influensan somnade
han där.
Svanen ligger kvar, och nu tycker krigaren synd om honom/henne. Han tycker den ser så ensam ut.
Zacco är ständigt vid krigarens sida nu, han känner av att han inte mår bra <3
Nu på eftermiddagen var det inte mycket snö kvar, bara en massa pölar och slask. Solen ville också
titta fram. Den är mer än välkommen!!
Jag avlustade min dag vid havet. En sväng för att rensa allt och fylla på med ny energi.
Jag hoppas att nästa inlägg är mer glatt och positivt, jag behöver det just nu känner jag.
Önskar dig en härlig start på veckan!!!
Till sist: I wouldn´t change My children for the world!! But I wish I could change the world for My children!!
Kramen
Pia
Fina bilder! :)
skriven