Flera av er som är här inne och läser mailar hellre era kommentarer. Det är helt okej, många av
er vill fråga lite mer och även dela med er från er egen värld och då är det lättare via mail. Jag
svarar så gott jag kan, oftast inom två-tre dagar.
Jag fick ett mail i förra veckan och där var flera beröringspunkter med flera andra mail så jag
kände att det var lättare att svara här.
Skriver också en liten hint om att detta inte är något ömkningsinlägg utan en krass resumé och
vill du inte läsa den så ska du sluta nu.
Det gäller hur jag orkar kriga som jag gör för allt runt krigaren. Vissa har också frågat hur jag fått
kraft att göra det efter olyckan, hur den kunde vända mig och ge mig den styrkan.
Svaret är inte riktigt så enkelt, och det är framför allt inte kort.
Livet, skulle jag vilja svara. Det är livet som format mig till den jag är idag, precis som det gör med
alla andra. Livet ändrar oss, alla händelser, både bra och jobbiga, de danar oss och fortsätter dana
oss.
Livet för mig i korthet. Tung ärftligt belastad envishet av underbara stöttande föräldrar. Två systrar
som alltid finns där. Det är nog grunden kan man säga.
Jag fick psoriasis när jag var fyra år, så jag vet vad det vill säga att vara annorlunda. Att våga stå
upp för den jag är, det kom inte gratis. Det var tuffa år när man ville vara som "alla andra". Där har
jag lättare att förstå krigaren när det gäller att sticka ut från mängden.
Ett knä som j-vlades med mig i tonåren och krävde åtta operationer med en hel del reservdelar för att
fungera okej.
Jag blev mor för första gången -92 till en underbar grabb. En lugn kille som fick hänga med en hel del
på jobbet, men det funkade fint.
Några dagar innan nyår -94 trodde jag att det var den sista nyår jag skulle fira. Mitt blod var fullt av
cancerceller. Efter ett halvår så förstod jag att jag visst kommer att fira fler nyårsaftnar, allt var lugnt
och stilla och har varit sedan dess.
1996 kom näste grabb, och jag hade inte mer än kommit hem så fick jag åka tillbaka. Jag åkte på
barnsängsfeber. Glad över att det inte var 1896, och lycklig över att jag bor i Sverige, kom jag ur
feberruset efter tre dagar. Där har jag mitt livs största minneslucka.
Åren efter hade jag underbara småbarnsår med allt det innebär. Under denna tid fick Nikke värk.
En värk som ingen hittade orsaken till. De flesta nätter sov jag ca 3 timmar, och den lille stackaren
sov inte bättre han. När han var åtta år så hittade en läkare lösningen, borelia. I sex år hade han
lidit ingen hade tänkt på att ta ett borelia-prov på ryggmärgsvätskan. Det var ett rent under att han
inte var förlamad fick jag veta. Det enda som hängde i för honom var att tungan inte fungerade
fullt ut, men det rättade till sig efter ca ett år efter antibiotikakuren som han fick.
Jag separerade 2002, en tuff separation kan man minst säga. Nåt år senare stämdes jag och kallades
till tinget för att mellangrabben inte ville vara hos sin far. Det var en tuff tid och jag gick hos kurator i
två år för att känna att jag var på banan igen.
Det kanske låter som om det bara varit tunga saker som hänt, men givetvis har det varit mycket glädje
och lycka under alla åren. Det är bara det att det som ger en styrka är inte när livet är som en räkmacka,
det är alla motgångar man stångas med.
2003 slet jag av det mesta i min högerarm, ja allt utom skelettet vilket hade varit bäst. Fyra operationer
senare konstaterade de att det inte kan bli bättre än vad det var. Och visst, jag har förbannat det många
gånger när jag inte kunde använda armen som jag ville, men det funkar, och ja man lär sig att tänka om.
Efter min olycka med armen så intog psoriasisen min kropp rejält, fast denna gången på insidan, artriten
var ett faktum. Troligtvis av all stress och oro under lite för många år. Håller jag mig bara igång och
inte stressar runt så funkar det fint.
Jag var rätt säker på att jag inte skulle ha fler barn, men så träffade jag min gubbe. Han hade inga
barn sedan innan och vi började prata om det. Framför allt så pratade vi med killarna som då var
11 och 15 år gamla. De tyckte det var okej så vi testade och Tadaa, 2007 föddes krigaren.
Denne krigare som precis som alla andra har sin egen historia. Är ni intresserade att läsa den får ni
börja från början i denna bloggen.
Den skapades iofs för denne goding.
Men fick även bli en blogg om livet här hos oss.
Ja där har ni min historia i lite snabba drag och det är den jag sitter och skriver om när jag inte skriver
här.
När någon då frågar var jag fått styrkan ifrån så känner jag att jag kan svara Livet. Det har lärt mig
vem jag är, och när jag nu är inne på mitt 50e år så har man rätt mycket kunskap med sig om hur
livet beter sig. Det glider inte bara fram, men man får se upp för att hamna i baklut och ömka sig
själv. Bryt ihop och kom igen.
Hoppas att detta var svar nog och att ni nu kanske förstår att det inte är helt enkelt att svara på
era frågor om var jag fått min fighting spirit från. Att styrkan inte kommer från en enda händelse,
utan från många och att vi alla får våra smällar, vi måste bara packa dem rätt i vår ryggsäck för
att kunna gå vidare med lätta steg.
Önskar er en härlig dag!
Till sist: Be patient and tough, someday this pain will be useful to you!
Kramen
Det sista kommer jag ta med mig som kloka ord i minnet. "Att packa dem rätt så att man kan gå vidare". Klokt! En del saker går att komprimera och annat kan man lämna.
skrivenTack för att du delar med dej.
/P