Det har varit några tuffa dagar här. Krigaren har gjort sig av med förkylningen men han är
allmänt nere. Det som lyfter det hela är födelsedagen på lördag :)
Det är helt okej att känna sig nere, man kan inte vara på topp alltid. Jag bekräftar alltid krigarens
känsla i detta, men samtidigt talar jag om hur viktigt det är att inte stanna där, att fastna i det.
Många tankar drar igenom den grabbens huvud. Tankar som man undrar var de kommer ifrån.
De kan vara små funderingar, som varför heter det just nyckelpiga och inget annat. Vem har
kommit på alla orden? Vem har bestämt att det ska heta bord och stol, varför är det inte tvärtom.
Ja ni förstår, det är inte lätt att svara alltid. Att köra med, SÅ ÄR DET, är inte riktigt rätt tycker
jag, men något bra svar har jag inte.
Funderingarna kan också vara ogripbara. Tänk om solen exploderar, vad händer med oss då?
Den exploderar inte svarar jag, hur kan du vara säker på det? Nej det klart jag inte kan.
Alla barn går igenom dessa faserna i livet, men vissa har mer funderingar än andra.
Det är det här med proteserna som är det jobbigaste just nu. Det är svårt att förklara för krigaren
att allt tar tid. I hans värld ska det fungera NU, inte sen. Nu är det jobbigt, då hjälper det inte att
tala om att det kommer att bli bättre. När då, är frågan jag får. Ja, det går inte heller att svara på,
mer än att ju mer vi jobbar och tränar desto bättre går det. Träningen har ju fått läggas åt sidan
veckan som gått för är man sjuk ska man inte träna.
Han undrar också varför inte man ser mer barn med bonusfot här i Sverige. Som tur är, ifall man
kan säga så, är det en liten grupp, men ändå en viktig liten grupp. Vuxna ampisar träffar han med
jämna mellanrum, och de har spelat, och spelar, en stor roll för honom. De är hans förebilder, kan
de så kan han. Men han hade velat träffa barn också, barn där han kan känna sig jämbördig, barn
som förstår hur det känns. Visst finns Dysmeliföreningen här i Sverige, men där är största delen
barn med armproteser och det är inte riktigt samma sak. De har sina problem och hinder.
Det är svårt att nå ut till ampisbarnen, det är ju inte barnen man ska nå, utan föräldrarna. De ska
vilja sätta av tid att träffas, att barnen ska få mötas på sin nivå.
Vi är ju som snöflingorna, olika. Vissa vill mer än andra. Vissa sätter gränser för vad de tror att barnen
klarar. Man kan inte klandra någon men tänk om barnen fick sätta sina egna gränser.
Via ett mail fick jag veta att krigaren är den enda Ambassadören i Europa som är barn. Lite märkligt
kan jag känna. Samtidigt är jag så glad och stolt över att Sverige ligger i framkant och har ett barn
som Ambassadör. Att det sedan är krigaren, ja det gör ju mig förstås ännu gladare och stoltare.
Men de andra barnen, varför får de inte synas? Är det föräldrarna eller vad beror det på?
Imorse säger krigaren: Jag förstår inte hur ni som är föräldrar vill släppa iväg era barn till skolan, där
är inget som gör en hemmastadd. Lille krigaren, jag vet att han känner en stor otrygghet, men att
ha de tankarna och frågorna. Att förklara att tryggheten bär man med sig själv, den sitter inne i en.
När jag frågar om han inte känner sig trygg i sig själv så svarar han: Jo, det gör jag, men jag är inte
trygg med de andra.
Han har fått sin blad nu ju, och foten är storleken större än på den andra protesen, vilket ställer till
det vad det gäller skor. En sådan sak kan göra hela världen för honom. En bonusfot formar inte
till sig och sjunker ner i en sko, att försöka knyckla ner den i en sko som är precis är som att gå
i klackskor säger krigaren. Vi köpte ju ett set med nya kängor och goretex dojor i början av året
och eftersom vi hoppades på våren så åkte vi in och köpte ett par mitt emellan skor :) Han går
verkligen sin egen väg den herren och valde ett par röd-orange skor. De gjorde honom glad sa
han.
Vad som inte gjorde honom så glad var detta. Imorse var hela världen vit igen och nej, då kan man
inte trampa iväg i de röda dojorna. Alltså fick han ta sin vanliga bonusfot där foten är lite mindre så
han kunde ha kängorna. Imorgon har han studiedag och sedan sparkar sportlovet igång, vi får ta
och åka in och köpa en ny uppsättning skor, för bonusfot ska han få välja själv, inte utefter väder.
Visst är det vackert och visst lyser det upp, men jag ville ju ha vår nu. När jag då klagade imorse över
snön så fick jag smaka på min egen medicin. Mamma, man ska alltid göra det bästa av dagen, det
säger ju alltid du. Då kan man inte börja morgonen med att gnälla över snön, den är säkert snart
borta ändå.
Jag vet någon som blev överlycklig över den iaf.
Vårt alldeles eget snömonster :D
Ikväll blir det Harmonikväll för min del. Välbehövligt kan jag lugnt säga.
Önskar er en riktigt härlig helg, för det ska vi ha ;) Det är inte varje dag som en krigare fyller nio år!!
Till sist: Life is a dance between making it happen and letting it happen!!!
Kramen
Pia
ja er snö lär ju inte stanna länge... haha.. är det årets nyckelpiga förresten?
skrivenKlart krigaren ska välja fot själv. Inte vädret. :-) Skorna var ju skitsnygga. Dom hade nog både jag och min egen unge valt. För min väljer också gärna färgglatt.