Känslor

Vi styrs mycket av våra känslor. Magkänslan, ett av de viktigtaste redskapen jag har, och jag har 
även präntat in det i mina grabbar. Första känslan man får är oftast den riktiga, visst man måste 
ta med huvudet också men att gå på magkänsla är till största delen rätt.
 
 
Känslor ska man vara rädd om, man ska också våga ta fram de som inte känns så bekväma och 
titta och känna på dem, prata om dem, inget är fel och inget är helt rätt heller.
När man har barn så pratar man ofta med dem om känslor, iaf jag. Att stå för sina känslor, att våga 
gå på dem.
 
 
Med krigaren är det lite mer känslor inblandade. Ilska, sorg, frustration blandat med glädje, stolthet
en kakafoni helt enkelt. Jag vet att det är många barn utan något funktionshinder som också är 
känslostarka, men jag ser hur mycket mer som far igenom honom mot vad det var för de andra 
två här hemma.
 
 
När han ryter till att jag inte förstår hur det är att vara amputerad, ja då får jag bara hålla med honom.
När han vrålar ut sin frustration över att det gör ont, då kan jag krama honom och tala om att det blir
bättre.
När han gråter för han inte vill vara annorlunda, då får jag bekräfta att alla är mer eller mindre 
annorlunda, allt syns inte på utsidan.
När han känner hopplöshet över att ingen lyssnar på honom vad det gäller hjälpmedel, ja då får 
jag peppa honom och föra ett gerillakrig vid sidan om.
 
 
När han ler, så det är tur att öronen är ivägen, då kan jag bara skratta med honom och dela glädjen.
När han är orolig, då får jag bara finnas där, lugna om jag kan, annars låta honom visa vad som 
känns bäst.
Den klart jobbigaste känslan är när han känner sig betittad, ömkad, då får man tala om att vissa 
människor inte förstår bättre, det låter rått, men han är inte den som nöjer sig med en enkel 
lättvindig bortförklaring. Man får förklara att de inte kan sätta sig in i hur det känns för någon annan.
 
 
Vi bär alla runt på en massa olika känslor och tankar, vissa bär så tunga att de knappt orkar stå
upp, andra har en lätt luftig ryggsäck. Mycket är "förbjudet" att prata om, som att jag emellanåt
önskar att jag var ensam, och då menar jag inte ensam i två timmar. Då jag bara kunde tänka på 
mig själv, göra vad jag ville, utan att ta hänsyn till någon annan. Men i nästa stund så skulle jag 
inte för allt i hela universum vilja vara av med min flock, det är ju den jag tillhör, som jag är en 
del av. Men ibland så går tankar och känslor på vandring och man svävar iväg. Jag har ett stort 
behov av att få vara själv, att låta tankarna få gå på promenad, att bara vara.
 
 
Ja nu har jag gjort en ny härva idag märker jag. Det blir nog lite så när det är mycket runt omkring
en. Packar, handlar och försöker få ihop allt som behöver vara ihop till fredag.
 
 
Så imorse när vi kom till skolan. Krigaren med rullstol, då de skulle gå rätt långt på gympan, kom en
suck. Han körde upp på rampen vid sin ingång, han har inte behövt använda rullstolen i skolan innan
i höst. När rampen är slut så skulle han upp på avsatsen där trappan sluter upp. Då är där en höjdskillnad
på 15 cm, suck. Hur tänkte de där. Du står i uppförslut och skall hoppa upp med rullstolen, eller?
Så det var bara att ta tag i läraren och be henne kontakta vaktmästaren så den också blir 
handikappsanpassad. Nu är iaf tröskeln fixad och vet ni vad, arbetsstolen är på plats igen!
 
 
Jag och Zacco tog en sväng ned till havet igår mot kvällen. Krigaren och gubben åkte på innebandyn
och då stack vi ned.
 
 
 
Visst blåste det en del, men så härligt det är.
 
 
Det tyckte Zacco också som hade fullt upp med änderna.
 
 
I morse kunde jag bara konstatera, att vissa mornar är verkligen vackrare än andra.
 
 
Var rädda om er!!!
 
Till sist: You will not be the same after the storms of life: You will be stronger, wiser and more alive
than ever before!
 
Kramen

Kommentarer :

#1: GunBritt

De känslorna att man ibland önskar att man vore ensam finns hos mig också,men som du säjer de försvinner oftast ganska fort :-)
Ibland är det så jäkla jobbigt med alla dessa småsaker ibland som inte fungerar,som nu en tröskel,som alla andra lätt tar sig över,men som för en rullstolsburen blir ett hinder.När nåt ska byggas eller renoveras eller fixas till ,skulle det alltid vara så att man testar om det fungerar med rullstol

skriven
#2: Linda / CandyGirl

Vilken sabla tur krigaren har dig som mamma... (ja, annars hade han nog inte fötts till kirigare). att du orkar - stå på dig, bråka, kräva.... men det lönar sig ju... :-)

skriven
#3: Floweroffame

Håller med föregående att det är tur att krigaren har dig som mamma. Konstigt det ska vara så svårt att handikappsanpassa i skolan. Hoppas det löser sig. Kan tro du laddar batterierna vid havet, så vackra bilder därifrån. Ha en fin dag Kram Pernilla

skriven
#4: Pernilla

Det svåraste är väl när känslorna rymmer. De glada känslorna gör inget om det smiter ut men de ilskna och ledsamma är det värre med. Ibland måste man också tvinga de ledsamma att lämna utrymme. Ja du, det där med känslor är inte lätt.
Jag hoppas i alla fall innerligt att allt, efter alla era omständigheter i fredags, är bra?
/P

skriven
#5: Susanne

Wow, vilken tänkvärd text Pia!

Kramar till er!!! <3

skriven

Kommentera inlägget här :