Orden bubblar och trängs i mitt huvud, ändå är det svårt att skriva ned dem. De trängs och
krockar när jag skriver, blir en enda stor härva. Det är okej när jag skriver för mig, i min egna
bok. Här vill jag kunna skriva så att du som tittar in här inte bara kan läsa, utan också förstå.
Inte känna att allt snurrar runt, även om det gör det just nu, utan att innehållet når fram.
Allt som händer ute i världen nu påverkar oss alla. Något bubblar även där, en ondska som är svår
att förstå, eller så är det så att jag inte vill förstå. Jag väljer glädjen och kärleken istället, det goda i
livet. Sådant jag kan förstå, och vill ha i mitt liv. Inte så att jag vänder ryggen åt det som sker ute i
Europa, men ont kan inte med ont fördrivas, därför väljer jag glädjen, att fokusera på det istället.
Jag väljer ljuset istället för mörkret.
Helgen har tillbringats med flocken, en helg som varit lite upp och ned. Men jag väljer att se det som
är bra, det andra får jag försöka ta i små portioner för annars är det risk att det sväljer en. Att man
gräver ned sig och inte ser allt som faktiskt är bra, som gör mig glad och lycklig.
Som havet, detta stora blå. Det är oroligt, det dånar och det frustar, men det skänker ett lugn.
En trygghet, det är alltid där, samma hav, fast ändå olika från gång till gång.
En härlig promenad med mitt äldsta <3 och Zacco. Vi pratar om allt och inget, och ibland talar
tystnaden.
Jag går hem med grannens hund som kom rusande och ville hälsa. Under tiden sitter de i
snålblåsten och väntar.
En del av söndagen veks åt pappersarbete för min del. En del mail, bla till skolans rektor och även
hennes chef. Angående en krigare som vill kunna vara i skolan som alla andra. Som vill klara av
att köra uppför rampen och öppna dörren själv. Men hur klarar man det när rampen lutar 13% men
inte får luta mer än 5%, när den är såphal då den är 15 år gammal och gjord av tryckt trä. När det
inte ens finns en knapp att öppna dörren med, än mindre en yta att stanna på innan man når till
dörren, bara en yta som rymmer rullstolen. Det gäller att ha tungan rätt i mun när han balanserar
på avsatsen.
En krigare som känner att han bara är till besvär, att de måste göra om en massa bara på grund av
honom. Att man gör allt man kan för att han ska förstå att det är en skola för alla och att vem det än
gäller, ska kunna komma in i lokalerna. Att det inte bara är honom det handlar om och att han inte på
villkorsvis ska känna att han är något betungande för skolan, men det känner han, och då bubblar det
i mig av en ilska. En ilska så stark att jag kan förflytta berg. Det kunde varit annorlunda, det kunde varit
fixat tills han började skolan i höstas.
Mailen jag skickade kom efter att min ilska pös över i fredags. När jag fick svaret av rektorn att de
gör allt de kan för att det ska bli bra. Ja, då vill jag höra vad ni tycker, titta här:
Är det här bra? Är detta att ha lyckats? Detta är två av de ramper krigaren använder. Är detta vad
skolan 2015 har råd med? Var ligger prioriteringarna, jag bara frågar.
Kände att jag ville dela med mig så ni förstår varför jag måste kriga, att jag inte kan välja att gilla
läget bara. För enligt mig är detta rent av skamligt. Att sedan säga att de gör så gott de kan, ja
då vet inte jag vart vi är på väg.
Det enda jag kan göra är att fortsätta kriga, att inte acceptera hur det ser ut. Ja det är ju inte det enda
kanske, jag peppar givetvis krigaren, att det är en självklarhet att gå i skolan. Det blir en liten twist på
det hela när han tycker det är bättre att vänta med skolan tills han har protes igen. Då får man bara
veva igång glädjen och få med honom på tåget att det är mycket bättre att vara i skolan bland
kompisarna, med eller utan protes. För även när han får sin protes, kommer det att komma dagar
när han inte kan använda den, blåsor, sår osv. Och då måste han ändå kunna vara i skolan.
Så var det ny vecka, en fortsatt blåsig sådan. Vi kurar inne, eldar i kaminen och väljer glädje.
Fin fortsättning på dagen!
Till sist: You will not always be strong, but you can always be brave!
Kramen
Det är helt sanslöst att inte skolan hade löst de här praktiska detaljerna tills skolan började i höstas. Är det inte till och med lag på sådana här saker? Så trist att både du och krigaren ska behöva använda er energi på sådant som andra ska ta ansvar för. Hade jag ett trollspö skulle jag skicka det till dig så du kunde svinga runt det i skolan och ordna det bästa av bäst åt krigaren!
skrivenStor kram M.E