Ute just nu är det lugnt, precis som om allting har stannat upp och hämtar andan. De säger
att vi ska få ett riktigt busväder här inatt och, ja, låt det komma. Vi har haft en helt underbar
höst hittills så man kan ju inte klaga precis.
Jag sitter och lyssnar på krigaren och hans kompis när de fnissande och ropande till varandra,
spelar i det andra TV-rummet. Ömsom skrattar de så de kiknar ömsom nästan vrålar de att den
andre måste skynda sig därifrån och komma hem, de spelar Minecraft förstås :) Den lycka det
är när krigaren glömmer allt som är just nu, när han har en kompis här som tycker att det är helt
okej att han får hämta saker om det behövs, som är imponerad över det långa ärret på vaden
och inte tycker att det är äckligt. Det är ett av krigarens största bekymmer, att någon ska säga att
det är fult eller äckligt. Men kompisen säger att det ser grymt ut, då växer krigaren.
Det där med att blotta sig, för det är ju lite det han gör krigaren, när han måste ta av kompressionslinern
och lufta stumpen. Då blottar han sig, och för att göra det inför andra krävs mod. Mod att visa hur man
ser ut, att man inte riktigt faller in i normen "normal", men att man duger precis som man är, "normal"
eller ej. Jag tänker med en gång på det nya ordet de har tagit fram, funktionsvariation. Det har varit
många olika ord under åren för samma sak, handikappad, funktionsnedsatt, brukare ja listan kan göras
lång. Men detta sista, funktionsvariation, ja det stämmer ju faktiskti in på oss lite till mans. Alla har vi
olika variationer på våra funktioner, eller?
I förrgår gick luften ur mig. Den gör det med jämna mellanrum, och då är det bara att gå efter devisen,
bryt ihop och kom igen, starkare än innan. Numer kan man säga att jag tillåter mig att bryta ihop, att
tillåta mig att tycka att det är helt hopplöst, att jag stångar mig blå mot alla olika instanser. Droppen
blev när jag försökte nå en sekreterare till krigarens läkare. Det gör man numer genom en knutpunkt.
Denna knutpunkt var inte den vassaste kniven i lådan. Med resultatet att det blev helt fel allting.
Vi går i Varberg för röntgen, men vill tillhöra dysmelienheten i Göteborg ändå. Denna dam ringde
mig och talade om att hon hade fixat allt, nu skulle vi göra ALLT i Göteborg. Himmel. Jag orkade
inte ens nysta upp det hon ställt till med utan kände att jag fick lägga det åtsidan så länge.
Jag kollade med gubben om han kunde vara ledig på fredagen och hänga med krigaren till skolan
så jag kunde sticka iväg en sväng och ladda om batterierna, och till min lättnad gick det bra även
om det var kort varsel. Jag var med krigaren på torsdagen i skolan och det gick jättebra. Visserligen
led jag under stor del av den första lektionen då de hade musik, och läraren inte hade stämt gitarren
under detta året....
Nu kan man ju undra om jag är mentalt labil då jag stack till Gekås en liten sväng direkt på morgonen :)
Men det var faktiskt skönt att inte ha någon press, bara fixa det jag behövde och sedan åka vidare.
Jag tog mig små turer till olika ställen där jag strövade omkring och bara var.
Jag tog en promenad utmed Svarten, den stora sjön man passerar på väg till Ullared. Älvorna dansade
och vattnet kluckade så där skönt som bara en insjö kan göra.
Nästa stopp blev Gässlösa. Det är ett naturreservat också utmed 153:an.
Starka rötter är viktigt när det stormar. Att vara jordad är så viktigt,
Vidare ut till det stora underbara blå. Denna gången landade jag längst ut på Getterön. Jag strövade
omkring en bra stund och njöt.
Dimman låg tät och man kunde bara ana fästningen långt där borta.
Jag tog verkligen dagen som den kom. Tog en fika i lugn och ro, njöt av kaffet och en god macka.
När det blev sen eftermiddag så rullade jag hemåt igen, med ett nytt lugn inom mig. Dessa fyra veckor
som gått sedan krigaren opererades har varit rätt tuffa. Att peppa hela tiden kräver att man får ladda
själv någonstans också.
Jag ska faktiskt smita iväg imorgon också. Vi är ett gäng som ska till Gällareds ljusverkstan, där ska vi
stöpa ljus och bara ha det riktigt mysigt. Jag lovar att kameran får hänga med också :)
Såhär ser det ofta ut här hemma. Dessa två <3
Att sticka ut, som det här lönnlövet, mitt i allt skval, det gör bara att man lyser lite klarare.
Som detta lövet, envist hänger kvar, vill inte släppa. Det är ungefär så jag känner det ibland när
jag försöker peppa krigaren att det är okej att vara annorlunda, vi är alla annorlunda. Att få
honom att förstå att alla tänker olika, att vissa inte förstår att barn är barn. När krigaren känner
att han ska stötta andra, när det i själva verket är han som behöver stöttningen. Ja, vi vuxna
är allt bra krångliga säger han bara, tror att jag ska tänka på allt, men jag vill ju bara vara. Så när
jag hör honom fnittra och tramsa med sina kompisar, då vet jag att han är i sitt rätta element.
Önskar er en fortsatt fin lördagskväll!!
Till sist: Have the heart of a lion, the skin of a rhino and the soul of an angel!
Kramen
Som vanligt får jag pytteskinn av dina ord o bilder. Puss o kram älskade syster och tack för att du finns <3 <3