Vi pysslar och fixar här hemma. Vi stressar inte, men tiden räcker inte till ändå känns det som.
Jag behöver tid att andas, att bara få vara mitt i julstöket, och den tiden är lite svårare att hitta.
Men jag prioriterar mina stunder för mig själv, även om de är korta. Batterierna är urladdade
och tålamodet är inte det bästa.
Det blir lite så när man går och gnaver på varandra här hemma som jag och krigaren gjort nu
i över två månader, med ett litet avbrott för fyra dagar i skolan.
Bilden har fyra år på nacken, men den speglar krigaren på pricken <3
Hur mycket man än älskar sina barn så finns det en gräns för alla. Den gränsen har jag nått nu
och jag trivs inte alls med den. Jag har oceaner av tålamod i vanliga fall, milsvida peppingramsor,
ordvänderi i det oändliga. Men det har ebbat ut, och det är helt naturligt, det förstår jag också.
Vi behöver bråka lite för att skilja på oss, att få lite avstånd, det är bara sunt. Ändå är det dessa
smågnabb som tär på en, de där onödiga stunderna som ändå har en funktion.
Jag låter det stora blå ta hand om all dålig energi och laddar om med ny kraftig till ljudet av rytande
vågor. Vänder och vrider på allt och låter det flöda fritt. När det lagt sig så packar jag det noggrant
i min ryggsäck, mycket går i slänghögen och sedan är jag redo igen.
Jag träffar på en trut som också verkar fundera över livet.
Vi spanar ut över vallgraven tillsammans, garanterat med helt olika blickar, men ändå tillsammans.
Jag går vidare och hittar en annan kompis, ser ni honom? Han lever inte men tittar ändå
drömmande ut över havet.
Nu är köttbullar och grönkål klart och jag älskar de dofterna i huset. Den kakafoni som blir vid
jul är svår att få till på konstgjord väg, den kommer bara av aktivitet.
Krigaren kämpar med sin träning. Ja han kunde börjat träna för länge sedan visade det sig, men
sjukgymnasten väntade på att han skulle få sin bonusfot, och när han väl fått den så gick hon
på tre veckors, säkert välfötjänt, semester. Och ja, där stod vi, också i tre veckor utan träning.
Då ringde jag till gåskolan i Göteborg och fick tag på Gith, en makalös människa vi träffat via
Össur och frågade vad jag skulle göra. Hon gav mig ett gäng övningar till honom med en gång
och blev också rätt förfärad att han inte fått dem långt tidigare. Men som jag ser det, bättre
sent än aldrig.
Vi har även varit i skolan på en lektion idag, den sista för terminen. Krigaren ville att vi åkte upp så
han fick önska God Jul till dem i skolan och även säga hejdå till en lärare som hastigt och lustigt
har fått ett vikariat i en annan skola. En av de lärarna som är med i anmälan till SI. Det var inget
som oroade krigaren, han var trygg i att deras extralärare blir huvudlärare istället och det känns
så skönt.
Så jag vände hem med honom och en kompis för lite bus i eftermiddags.
Själv åkte jag ned till det stora blå igen. Jag hade ett möte i eftermiddag med den där damen på
serviceförvalningen som hade fått i uppgift att lösa detta med den där beryktade rampen.
Laddade om och åkte upp. På morgonen när vi talats vid så sa hon att det bara blev vi två, den
hon ville haft med kunde inte. Döm om min förvåning när hon har fått med den där tykne arbetsledaren
istället. Och mycket riktigt han svek mig inte denna gången heller. Han var så pass otrevlig att jag
bad honom att lägga av och försöka hitta en lösning istället för att ösa skit på mig.
Som tur var så hade jag fällt upp min sköld innan jag åkte upp, så allt han kastade på mig fick
han tillbaka. Poste restante. Men visst känns det ändå när de undrar hur svårt det kan vara
för krigaren att bara köra i rampen och sluta gnälla. Ja vi kom fram till en kompromiss för jag
har insett att de är så korkade att de inget begriper, och jag tänker inte sänka mig till deras
nivå. I fullkomligt hällregn stod vi där och stod. Då de tyckte att jag ändå borde vara nöjd om
de bara delade upp den långa rampen i två men behöll lutningen så var allt klart. Ja, då är
det meningslöst att diskutera.
När jag gick därifrån som en dränkt katt och hackande tänder så såg jag detta trädet.
Någon hade livat upp det gamla trädet med en glad gubbe, det gjorde min dag!
När jag så åt andra hållet såg att videkisarna är på väg, ja då förstår jag att nu vänder det,
på många sätt.
Återigen släpper jag allt som har med skolan att göra och kryper in i julbubblan. In med min
flock och bara myser. Klapparna ligger under granen och jag har en rejäl överraskning till
julafton för dem. Men det får ni inte veta förrän julafton har passerat.
För dig Linda så tog jag en blid från andra hållet på min kula. Runt om går en flätad linje av guld.
Sänder er de varmaste Julhälsningar! Önskar er alla en riktigt mysig Jul tillsammans med era nära
och kära. Njut och ha kul.
Varma Julkramar
Pia
Vilka kämpar ni är ....man undrar ju om det här inte ska få ett slut nångång. och så svårt det är för vissa att försöka förstå....och kanske inse att de inte alltid har rätt.. Ha nu en underbar jul och hoppas verkligen det fixar sig till skolan börjar igen
skriven